INCA JUNGLE - DAG 4
För vad som känns som den tjugofemte gången under vår vistelse i Anderna ringde klockan långt innan den borde ringa. Klockan var strax efter fyra när vi likt ett tåg zombies marscherade ut ur receptionen och mot de trappor som skulle ta oss upp till dagens/turens/livets mål. Machu Picchu, inkastaden. Vi hade blivit varnade att det skulle bli tufft, det var 2500 trappsteg som skulle bestigas och promenaden var inte över efter det. Men vi är inte förlorare, och "ge upp" finns inte med i vårt vokabulär (inga onödiga kommentarer om hur det gick när vi gick Roslangsleden nu. Det tillhör historien och vi har gått vidare). Visst fanns det en varm, skön buss som går hela vägen upp, men vi hade INTE tagit oss hela vägen dit för att ta någon snabb utväg och vara precis som alla andra.
Tillsammans med ett femtiotal personer (Machu Picchu har ~2000 besökare om dagen) tog vi oss på led upp för de slingriga trapporna. Det var ännu svinmörkt, och att gå i ett hav av andras ficklampor och därmed endast se sin egen skugga gjorde det ännu klurigare. Vi hade en dryg timme på oss att hinna till toppen innan vår guidade tur skulle börja (vår guide väntade där uppe. "Jag går mycket tidigare än er" sa han, men vi tror att han bara tog bussen).
Några dryga, svettiga, trötta och hungriga 2500 trappsteg och 59 minuter senare var vi äntligen på toppen. Benen var lite domnade och den nyduschade känslan befann sig inte längre, men vi var där, ÄNTLIGEN! Vi visade upp våra pass (att dessa skulle bli nödvändiga hade vi bara blivit informerade om lite i förbifarten när vi köpte turen. Hade blivit ett riktigt antiklimax om vi missat den delen) och där var det plötsligt. Det man sett på bild så många miljoners gånger.
Solen var precis påväg upp över bergstopparna när vi började vår guidade tur. Såhär såg jag ut då:
Vad är ens Machu Picchu? Jag insåg att jag aldrig riktigt tänkt på det. En stad, på ett berg, där inkafolket bodde. Mycket mer än så visste jag inte. Otroligt ändå, med tanke på hur många miljoners gånger jag sett det där typiska fotot härifrån och tänkt att "dit vill jag åka".
Machu Picchu ("Gammalt berg") upptäcktes år 1911, men verkar har blivit plundrat några år tidigare. Då hade det stått övergivet i 400 år och var täckt av bevuxen djungel. En uppröjning inleddes, och rekonstruktioner för att kunna visa upp staden mer eller mindre som den var. Idag består MP av 90% originalbebyggelse och resten är ombyggt.
Machu Picchu tros vara inkakungen Pachacutis egna stad som han lät bygga mest bara för att han kunde. Det är svårt att veta mer detaljerat varför, eftersom staden är belägen på en himla ocentral plats (Åkersberga känns verkligen som en metropol i jämförelse). Det lär ha tagit ungefär 50-100 år att bygga den med start i mitten av 1400-talet, och sedan var den befolkad i ungefär 100 år innan den övergavs.
Folket av Machu Picchu tros ha lämnat staden för att undvika spanjorerna, och flytt antingen till djungeln eller ner till Cusco. Spanjorerna letade självklart efter "den förlorade staden" i jakt på guld och silver (som inkafolket hade väldigt gott om) men hittade det aldrig. Det är troligtvis därför det stod kvar. På så sätt började legenden om staden Eldorado, en hemlig inkastad som ska ligga gömd någonstans och vara fylld med skatter. I övrigt dödade de 2 miljoner människor när de bestämde sig för att Sydamerika skulle vara deras.
När turen var slut och vi ätit vår medpackade frukost lite sneaky bakom ett hörn (man får inte äta där egentligen) fortsatte vi vår promenad upp för nästa kulle till Sun gate. Det innebar ytterligare ~700 trappsteg.
Inkafolket älskade sin astronomi och hade flera heliga tempel i staden där de använde solen och skuggor för att räkna årets dagar. På så sätt visste de när de skulle så, skörda osv. För att få en bra skörd var det viktigt att offra till Pacha Mama. Att bli offrad var en enorm ära, för på så sätt visste man säkert att man skulle leva i evighet med gudarna och få vaka över sitt folk. Oftast offrades jungfrur och barn och de lämnades med fina kläder och skatter (när MP hittades fanns där 173 mumier. Vart dessa är nu är det ingen som vet). När det var dags för offring hölls en ritual där hjärtat drogs ut ur personen medan hen fortfarande levde. Slog det ett slag till skulle det bli ett bra år.
Vid elva var det dags för oss som inte hade råd att ta tåget tillbaka att bege oss. Med tåget kan man stanna hela dagen i MP och behöver bara ta sig tillbaka till Aguas Calientes. MEN MEN alla kan ju inte vara rika. Vi hann därför inte riktigt se precis allt, men var nöjda av att bara ha varit där. Nu var det alltså bara att ta sig ner för de 2500 trappstegen igen i dagshettan och sedan gå den mil vi gått dagen innan tillbaka till Hidrolectrica. Vi gick, och vi gick, och sen var det inte kul mer, men vi gick och gick och gick. Den här gången utan hundvalpar och inte heller någon guide att motivera oss. Och helt plötsligt var vi där, och vi satte oss i bussen och JAG VILLE GRÅTA för det var så otroligt fint och vackert att få sätta sig ner och veta att vi inte behövde gå mer nu. Inga fler hikes på ett tag lovade vi oss själva och sen vaggades vi till sömns av Perus hemska, hemska musiksmak.
"Vi måste ses vår sista kväll i Cusco och gå ut" hade vi sagt i gruppen. När vi anlände till hostelet efter bussturen utväxlade vi några förstående blickar och sen la vi huvudet på kudden för att sova sekunden efter.
HAHAHHAHA ROSLAGSLEDEN SKRATTAR SÅ JAG DÖR.
förövrigt SJUKT bra inlägg gillar ej fakta nå överdrivet i övrigt men shit visste ingenting om detta??? o äckligt med utslitna hjärtan å mumier å plundring å mord!!!! älskart. hörs!