Rainbow mountain och födelsedag
Den 22 april 1996, vilken dag. Dagen då lille jag kom till världen. Och har står jag, tjugo år senare med lite (bara lite) mindre kinder och kan nästan till och med kalla mig vuxen.
Födelsedagsfrukosten hölls detta år ute i en liten by bland Anderna. Det är nytt för mig faktiskt. Men morgonen börjar långt innan dess, klockan 02:50 mer precist när Ida väcker mig och vi tar oss upp och ut till en minibuss som på småvägar i bergen transporterar oss till vad som kallas för Rainbow mountain. Där, eller faktiskt en bit bort äter vi min födelsedagsfrukost. Bröd, smör, jordgubbsmarmerlad och kokate. En klassiker. Platsen ser ut som något ur Sound of music/Sagan om Ringen fast i Peru, med lamor och alpackor och får som hoppar runt och ser underbara ut. Så jag är glad och nöjd och lite trött när jag poserar för Idas allra första "Ge mig en födelsedagspose".
Rainbow mountain, Cerros Colorados eller Vinicunca som de kallar det här är ännu så pass nytt för turisterna att det inte finns på Wikipedia. Turen har funnits i tre månader bara, men jag måste säga att den var himla organiserad ändå. Vad är då detta regnbågsberg? Ett berg - precis som namnet avslöjar - på ungefär 5000 meters höjd vars färger får det att se ut som en regnbåge. Detta är en följd av mineraler i berget, men också olika stensorter som ger dess olika färger. Upplevelsen går att göras i en eller två dagar, och vi gjorde den på en. För den som är intresserad av att utnyttja stackars djur går det att ta en häst upp, och för er som nu tänker "men vadå de gillar det, de är jättestarka och blabla sånt trams", N O P E. De gillar det inte. Var femte meter stannar de av utmattning och måste puttas på lite för att fortsätta gå. Jag säger såhär: om du inte tror att du klarar det är det bättre att stanna hemma (om man inte är typ handikappad).
Promenaden började så som varje promenad i världen borde börja, i ett hav av lamor, alpackor och får. För er som aldrig har gått i ett sånt rekommenderar jag verkligen att ni provar. Det är bättre an allt ni någonsin gjort förut.
Och här kommer den andra födelsedagsposen. Här var vi ännu ganska pigga. Marken var platt och visst, det var val lite flåsigt, men nemas problemas ändå.
Kan vi bara stanna upp ett tag och uppskatta denna bild.
Nu ska vi prata lite om all den här skiten jag fått för mitt nya kokaanvändande (främst av Ida då som FÖR ER INFORMATION spetsar sitt te med koka varje morgon). Här kommer en liten lektion för er som inte riktigt har koll på saker och ting:
Koka har använts i bland annat Peru väldigt, väldigt länge. För inkafolket var det något som kunde användas till religiösa och medicinska ändamål, och offrades ofta till Pacha Mama. Det användes också för sina förstärkande egenskaper. En bonde kunde till exempel fylla kinden med torkade kokablad för att orka arbeta längre, då det ger styrka, dämpar hunger, törst och ger en känsla av välbehag. När spanjorerna kom förbjöd de användningen av koka och straffade de som bröt lagen med dödsstraff. De ansåg att koka kom från djävulen. När de sedan insåg att lokalbefolkningen faktiskt inte orkade arbeta och bryta guld till dem utan sin koka återinfördes det och delades ut med ransoner.
Efter detta exporterades kokan till Europa och forskning började göras på plantan och dess egenskaper. År 1886 kom något som ni kanske hört talas om, Coca-Cola. Det skulle vara en dryck för den som ville hålla sig nykter men ändå uppleva alkoholens härligheter. Fram till 1903 innehöll Coca-Cola 60mg kokain (som finns i kokaplantan). Även idag används koka till drycken, men endast som smaksättning (utan drogen).
Det är just detta kokain som koka förknippas med. I varje kokabuske finns 0,6% kokain, och på senare tid när kokain blivit populart på kalas har denna industri haft problem med smuggling av just detta. I Sverige är därför koka narkotikaklassat. Kokaintillverkningen i bland annat Peru, Bolivia och Columbia har bidragit med andra problem än rika partyprinsessor som overdoserar. Det har också varit en källa till miljöförstöring och sjukdom bland odlarna. Befolkningen (den del som vill ha kvar det av andra skäl än att festa till det/illegalt sälja kokain) har därför länge kämpat för att deras kokablad inte ska bli ilegaliserade och i t ex Bolivia räknas idag plantan som en naturresurs av social betydelse.
Så JA jag tänker tugga lite kokablad när jag klättrar upp för ett berg på 5000 möh och har dålig kondition.
Promenaden till toppen var ungefär 4km, men tog oss mellan två och tre timmar på grund av höjden. Mot slutet kunde jag bara gå 20 meter innan jag behövde stanna. Hjärtat hoppade bakåtvolter och lungorna var komprimerade som små soltorkade tomater bakom revbenen. Men ja, även denna gång klarade vi det.
Tyvärr bjöd dagen på moln och regnbågen var inte riktigt synlig. Ni hittar kanske bättre bilder på Google. Men själva promenaden i sig var amazeballs och det vi såg av berget fick mig att tappa hatten nästan. På bilden ser ni mig och Lindley och hon är jätteglad och jag med fastän jag kämpar för att hålla mig vid liv.
Bästa bästa Ida min lilla solstråle hade burit med sig en muffin (blåbär!!!) hela vägen upp till toppen för att fira mig. Det blev lite fel bara, för jag hade köpt en precis likadan till mig själv för att fira mig. Helt plötsligt hade vi två födelsedagsmuffins. Men man kan aldrig ha för många muffins! Sen fick hon en kille från Chile att spela Cumpleaños feliz på sin flöjt och alla på toppen sjöng för lilla mig.
På vägen ner började det regna och marken blev till ett träsk nästan. Men det var kul det med.
Och sen var det slut på det! Vid två var vi tillbaka i bilen, superredo för lunch och taggade på livet. Vi tog oss till en liten restaurang i någon närbelägen stad. Där serverade de först vegetarisk kycklingsoppa (det ni). När vi sa att vi inte äter vegetarisk kycklingsoppa (vi hade i god tid sagt till att vi inte åt kött) skickade de i stället ut omelett. Med korv. Ajdå, tänkte vi. Nu har vi ett problem. Så vi bad om något annat, och fick varsin potatis med sås. Lite lätt konfunderade och hungriga gick vi sedan därifrån. Vi har aldrig haft problem med detta förut, det har alltid funnits vegetarisk mat och alla har förstått vad det innebär att vara vegetarian. Men jag vet inte, turen var så pass ny att de kanske inte hade allt i ordning än.
Födelsedagsmiddag åt vi med Lindley i Cusco. Det var den enda riktigt fina måltiden vi ätit på hela resan och FASSEN vad gott det var. Annat än kikärtor och överkokt ris i ett hostelkök. Men det blev inget kalasande för vi var alla helt döda, och dagen efter skulle vi gå upp och påbörja var hike mot Machu Picchu. Det riktiga födelsedagsfirandet är därför förflyttat, till i helgen. 20 måste ju firas på riktigt.
VANESSA