Inca jungle - dag 1
Den 23 april tog vi sovmorgon och ställde larmet på 06.00 för att hinna få i oss en snabb frukost innan vår Inca jungle tour som skulle föra oss ut i den peruanska junglen de fyra kommande dagarna. Det finns en triljard olika sätt att ta sig till Perus stolthet, Machu Picchu, och de är alla mer eller mindre superdyra. Att hajka Incaleden fick vi snabbt reda på kräver reservationer ungefär sex månader i förväg och vi kände för att göra något mer av vårt Machu Picchu besök än att endast åka dit några timmar över en dag. Därför valde vi till slut att göra Inca Jungle. Detta är en tur som under dessa fyra dagar skulle göra oss adrenalinstinniga och utmattade och absolut helt överväldigade av Perus natur. Okej, tänkte vi, låter inte helt fel! Så vi packade ned fleecetröjan och snörade på oss de leriga och illaluktande dojorna från gårdagens hajk och hoppade in i den lilla minibussen tillsammans med sex andra individer plus en guide som såg äldre ut än han var.
Efter cirka tre timmar på smal och slingrig grusväg kom vi upp till en altitud på 4 200 meter över havet. Här skymtade vi vattenfall åt alla håll och kanter och blev utrustade med hjälm och ryggskydd och knäskydd och gud vet vad för att börja dagens första aktivitet: mountainbiking.
I två timmar susade vi ned för backe efter backe, förbi vattenfall och igenom vattenpassage som rann över den lilla vägen. Det låter rätt fantastiskt va? Det var det också ända tills min kedja börjar hoppa och resten av gruppen svishar iväg och lämnar lilla Ida ensam ute i bergen. Jag hade ett ögonblick där jag stod och tänkte på vilka kryp i naturen jag skulle kunna överleva längst på och vilka blommor jag skulle vilja ha på min begravning innan "extraguiden" stannar sin bil för att fixa min kedja. Hallelujah! Jag börjar cykla och fem meter senare hoppar den igen. Guiden tar fram sina magiska händer, vrider lite på en mackapär och snurrar lite på en annan mutter och vips så är allt i sin ordning. Förutom den lilla detalj att jag inte får växla under resten av turen. Nemas problemas tänkte jag men helt plötsligt ändras nedförsbackarna till uppförsbackar och det krävs inte mycket fantasi för att lista ut hur resten av min cykeltur tedde sig.
Vi återförenades i ett Titanicögonblick och efter lite lunch tog vi den lilla bussen till Santa Maria där vi blev tilldelade ett rum på ett hostel och tillsagda att skynda på oss för att hoppa in i minibussen igen. Snabba puckar från Perus sida för såhär till kvällen var det dags att göra rafting, om man ville. Vi ville.
Efter några snabba säkerhetsintruktioner (som jag knappt lyssnade på för jag var så upptagen med att tänka på att jag aldrig skulle överleva vårt kommande äventyr) drog jag med mig Ned, Lindley och våra nyfunna vänner Kacper och Yun till en gummibåt tillsammans med en galen guide och iväg for vi i floden.
Guiden skrek kommandon till oss såsom "paddla framåt", "sätt er ned" och så vidare och allt skedde rätt stabilt med inslag av adrenalinrushar och skrattanfall. Allt var under kontroll tills vi inledde ett vattenkrig med livräddningsguiden som paddlade runt i sin kanot. Innan jag visste ordet av drog han ned mig i floden och där låg jag i vattnet med cirka 7 personer som säger åt mig att göra som jag blev tillsagd under säkerhetsinstruktionen. Heh. Den ja. Efter att ha testat alla möjliga positioner lyckas jag till slut snurra mina ben runt kanotens för och sen bli tillbakakörd till min trygga zon, gummibåten. Från och med denna incident ska jag alltid lyssna på säkerhetsintruktionerna, förlåt mamma.
Efter en timme var raftingen slut och med ömma armar och adrenalinstinnade kroppar lämnade vi båten för att åka tillbaka till hostelet. Där väntade en omedelbar sömn efter en tuff dag och en ännu tuffare dag som stod på schemat, nämligen dag två.
Idita