Salta och lite argentinskt lantliv
Någon dag förra veckan (vet inte ens vilken dag det är idag) anlände vi till Salta. Snabba fakta om Salta:
En ganska stor stad i nordvästra Argentina som gränsar till Anderna. Vanligtvis är det en hyfsat varm och torr plats men januari och februari kan vara väldigt regniga. För turisterna som kommer hit är staden mest känd för sin arkitektur och sina vackra landskap. Här finns allt från museum till hästridning bland bergen.
Låter ju jättetrevligt.
Denna gång valde vi att boka ett hostel som låg en bit utanför staden. Vi hade hört mycket om kedjan och att den skulle vara bra, och kände för att ta det lugnt ute på landet ett tag. När vi kommer dit visar det sig att det finns en annan gäst där, Alex. Utöver det finns Drei och Tom som jobbar där. Vi får en hel sovsal för oss själva, lite förvirrade och nervösa över var fan vi var någonstans.
Men någonstans där mellan en bortglömd volleybollplan och en ensam pool växte ett äventyr fram. Vädret hatade oss, med regn och moln och blixt, och våra dagar i Salta fylldes av poker och drickande i hostelbaren i stället för att rida häst bland bergen. Vi lärde känna Drei, en superrik kock från Tyskland som bestämt sig för att köpa ett hostel och flytta till Sydamerika. Tom, en ung backpackare från England som tagit jobb som bartender i tre veckor på ett tomt hostel. Och Alex, troligtvis den mest intressanta och kärleksfulla och roliga människa jag någonsin träffat. Efter några dagar kom två tjejer från Buenos Aires och ett amerikanskt par, och helt plötsligt blev Loki hostel till Big Brotherhuset. Mer drama kan man nog inte ens hitta i Åkersberga aktuellt. Men vi blev kära i Alex och tillsammans med henne har vi nu åkt vidare till Chile igen.
Så, varför var Loki så tomt? Ingen aning. Lågsäsong skulle jag gissa. Vi älskade det nämligen. Det var stort, och hade ALLT. Bra service, god och billig mat i restaurangen och rolig personal. Rekommenderar starkt!
Så förutom att vara bakfulla och äta och spela kort lärde vi känna den argentinska landsbygden. Och det är inte Åsättra eller en liten by uppe i Dalarna vi pratar om. Det här är LANDET. Inom tre dagar såg vi en död häst på vägen (hade legat där i kanske en månad, hur är det ens möjligt?? En HÄST liksom, ingenting man kan putta ner i diket med en pinne precis), en död hund och en död gris. Det råder total anarki och krig om terretorium mellan de tusentals hundar som bor där. Vi försökte gå på hundpromenad med hundarna på hostelet men slutade upp inbackade i diket mitt i slagsmål mellan dem och grannhundarna. I övrigt är det fantastiskt vackert och mysigt.
Ett kyckleri (?)
Soptunna
Så kom vår sista dag i Salta och planen var att faktiskt GÖRA NÅT. Vi, ett gäng från hostelet, skulle hyra en bil och åka till staden Cafayate. Men så satt vi där, redo och taggade på att äntligen lämna Big Brotherhuset, och det visade sig att Tom (den enda med åldern inne att hyra bil) varit uppe och druckit tequila med mjölk tills gryningen. Så det blev inget med det heller. Men, det stoppade inte oss från att ha kul. I stället åkte vi in till staden och tittade på mumier.
Låt mig berätta lite kort om barnen från Llullaiallaco. En gång i tiden levde dessa barn, två flickor på 14 respektive sex år och en pojke på ungefär sex eller sju, vanliga liv som inkabarn. De växte troligtvis upp som utvalda oskulder som åt den bästa maten och förberedde sig för den dagen då de skulle offras till gudarna. När dagen kom fördes de den långa inkaleden ända till berget Llullaillaco på gränsen mellan Argentina och Chile. Där sövdes de ner och placerades i sina gravar tillsammans med smycken och kläder för att dö. Pojken var den enda som var fastbunden och medan de andra verkar ha dött i sömnen har han troligtvis haft en stressfull död. Och efter detta har tiden gått. Spanjorerna har sagt att Sydamerika var deras nu, Titanic har sjunkit och Eminem har lyckats slå igenom som vit rappare. 500 år hann det gå, innan dessa gravar hittades av arkeologen dr. Johan Reinhart år 1999. Under dessa år har dessa barn mumifierats till ett par perfekt konserverade minnen från en helt annan tid, med kläder och naglar och små barnfingrar som ser helt riktiga och levande ut.
För att konservera dessa kroppar hålls de frysta och visas bara upp på muséet en i taget. Vi såg pojken, men fick inte ta några bilder. Så googla: children of Llullaillaco. Lägger inte upp någon bild på det för jag vill inte riskera att mormor får en hjärtattack. Det är häftigt, men en väldigt speciell och lite obehaglig syn. Och jag hoppas verkligen att jag får chansen att se flickorna också.
Söndag natt tog vi Alex och åkte till Chile. Här följer några underbara bilder på gänget:
Varför har Ida en jägarhatt på sig? Ingen som vet. Går jag alltid på fest i sport-bh? Ja, praktiskt taget (:
Några korta ord om vår nya kärlek i mitten: världens mest okomplicerade människa och omygod vad cool hon är.
Efter en helt otrolig dag här i Chile ska jag nu krypa ner i Idas säng när hon minst anar det och snuggla fastän hon aldrig vill. Sen ska jag sova för sånt har jag saknat. Förbered er på nästa blogginlägg för det kommer blåsa av era hattar.
Puss från Vanessa <3