Huanchaco
Efter en nattbuss från Lima till Trujillo och sen en liten taxifärd kom vi till den lilla fiskebyn och surfstaden Huanchaco. Taxichauffören i Lima hade tidigare hyllat vår plan att åka till Huanchaco för enligt honom skiner solen där året runt. ÄNTLIGEN tänkte vi som sedan länge tröttnat på allt vad kyla och moln och heta drycker inneburit. Äntligen skulle vi bara få lägga oss på stranden, få tillbaka våra fräknar och dricka mate tills solen går ned. Men icke. Med skyhöga förväntningar kom vi alltså fram till Huanchaco och vädret var allt annat än inbjudande. Tjocka moln täckte himlen och de annars så aktiva surfarna hade krupit till kojs. Känslan sa mig att jag och Ned var de enda människorna i hela Huanchaco. Efter att ha promenerat runt i den mycket pyttelilla staden i cirka tjugo minuter hade vi sett allt. Alla halvfärdibyggda hus och alla stängda småbutiker som under högsäsongen gått på högvarv. Huanchaco är nämligen inte en vacker stad, den är endast somrig och charmig på grund av surfingen och med dåligt väder och en högsäsongen som precis kommit till sitt slut fanns det inte ett dyft där att göra. Jag och Ned gjorde då istället det vi är bäst på: äta lunch, i väntan på bättre tider. Till eftermiddagen kom dessa tider, himlen sprack upp och solen började värma våra små kroppar som på nytt blivit sverigebleka.
Vi knatade genast upp på hostelets takterass, tog plats i varsin sackosäck och dukade upp med tereréfest (tereré är en kall dryck bestående av örter som blandas med kallt vatten eller saft och fungerar som ett iste). Och som vi njöt!!
Vi satt i våra sackosäckar tills våra 2.5 liter tereré tog slut och i samma veva började även solen tacka för sig. Kvällen kom krypande och vi gjorde oss redo för att festa till middagen ordentligt med ett gäng snabbnudlar. Vi träffade på ett par från Sverige och det var otroligt trevligt att träffa några trevliga efter alla svenska gnällspikar vi stött på tidigare under resan. Nudelmätta i magen kröp vi sedan ned i våra sängar och gjorde oss redo för att lämna Huachaco dagen efter.
Snart har våra sex månader passerat och jag och min kompanjon måste nog faktiskt börja rappa på lite nu innan det är dags att bege sig hemåt. Vi började därför göra en plan på vart vi vill åka och ungefär hur lång tid vi har möjlighet att spendera på varje ställe. Redan efter tre dagar har dock denna plan kollapsat i och med jordbävningen i Ecuador. Det är kusten som drabbats värst så vi får se hur vi tar oss an landet i och med detta. Hade vi haft mer tid skulle vi åkt till de drabbade områdena och volontärarbeta. Ecuador behöver verkligen hjälp nu alltså. Men utöver detta så går det himla bra för oss faktiskt. Vi har äntligen sagt hej till solen igen efter all denna tid och vi övar på vår spanska varje dag. Den största utmaningen är nästan att inte prata argentisk spanska med de som är från resten av Sydamerika. Det är faktiskt jättesvårt. Uttal och ord har satt sig djupt och det krävs mycket tankeverksamhet för att prata som Amanda och Pura lärde oss i skolan. Otroligt ändå att 7 år av att ha lärt sig prata spansk spanska i skolan har blivit till argentisk spanska efter endast en månads vistelse i Argentina.
Nä nu måste Ida bada sig i poolen.
Tills vidare!
Idita