Quito
Så tog vi oss till huvudstaden, Quito. Alldeles utan förväntningar eller förhoppningar på något alls. Bussresan var lång, outhärdlig och tråkig. De har blivit det nu på senaste, efter alla miljoners miljarders timmar vi spenderat i de där sätena. Vi var trötta men kunde inte sova. Bussen var vinglig. Ni vet, massa små faktorer som bara gör att man vill säga att nu är det faktiskt nog och kliva av. Klockan var i alla fall strax efter tio när vi äntligen nådde Quito. Vårt hostel var bokat, vi var redo för en lätt middag och sedan en mysig varm säng och en rejäl natts sömn. Exalterade över detta tog vi oss ut från terminalen, hoppade in i en taxi och sa namnet på hostelet. "Det kommer kosta er 10 dollar" sa killen. Ursäkta va??? Till centrum skulle det kosta 20. Och inte ville vi försöka hitta en lokalbuss och åka alldeles vilse ute i den stora världen (fast främst av säkerhetsskäl).
En endaste natt skulle vi stanna i Quito, för att dagen efter flyga vidare till Columbia som vi så länge längtat efter nu. Ledsna och uppgivna hoppade vi ur taxin igen, tog in på ett sjabbigt och alldeles för dyrt hotell alldeles bredvid, kröp ner under täcket och började leta flygresor för dagen efter. 300 dollar, sa Google. Nej du, sa jag. Jaha vad gör vi nu då?? Vi prokastinerar våra problem till i morgon. Och så tittade vi på Chihuahuan från Beverly Hills 3 på Disney Channel och åt varsin banan till middag, innan vi somnade frusna och utan hopp i en alldeles för liten dubbelsäng.
Men, efter regn kommer solsken. Dagen efter lyckades vi äntligen hitta en billig flygbiljett, boka ett billigare hostel och så begav vi oss. Eftersom taxi var så dyrt blev dagens färdmedel lokalbussen - en skräckhistoria. Här finns det nämligen inget som heter "endast avstigning" när det börjar bli fullt. Det är bara att trycka. Så där stod vi, med allt vårt baggage, folk som andades oss i ansiktet, en bebis som skrek och hade inte ätit mer än en banan på tjugo timmar. Inte heller hade vi någon aning om när vi skulle gå av.
Jaja, allt löste sig till slut. Vi hittade till hostelet och tog oss sedan ut för att äta likt två zombies utan blodsocker.
Denna dag bestämde vi oss för att göra något vi sällan gör, testa den lokala maten. För det mesta består Sydamerikas kulinariska specialitéer av kött, kött och kött. Det gör det lite svårt för oss. Visst finns det ställen som gör en vegetarisk version av det mesta, men det är 1. Ofta bara för turister = dyrt och 2. Inte samma sak. Dessutom, hur gör man friterat marsvin (Peru) vegetariskt?
Det ni skådar på bilden är en soppa gjord på ost och potatis. Den välkända locrosoppan från Anderna. Mycket god faktiskt. Den får fem av fem toasters.
Quito är en väldigt stor stad, lärde vi oss den hårda vägen. Den liknar La Paz på det sättet att den byggts i en dal och klättrar upp på kullarna, men har en charm och lugnhet som INTE finns där. De pittoreska och färgglada äldre kvarteren i Quito (de enda vi faktiskt riktigt kan uttala oss om) är välkända för sin historia och sitt arv. Detta område blev år 1978 klassat som World Heritage Site av UNESCO tillsammans med Krákow, just på grund av dess välbevarade byggnader och monument. Här finns mestadels religiösa konstnärligheter och en hel del vackra kyrkor, men ogudaktiga som vi är njöt vi mest bara av att gå runt på gatorna och äntligen vara mätta.
Kvällen bjöd på en utgång till Quitos livliga kvarter för att möta Natasha och Aron igen. Just då spelade Ecuador mot Brasilien i Sydamerikakuppen och det var lite spänd stämning. Men barerna var livliga och lugnet i gamla stan kändes plötsligt väldigt långt bort. Hur som helst blev det en ganska tidig kväll för oss. Och idag är den dagen då vi äntligen tar oss till det land vi drömt om alldeles för länge nu. Columbia.
Hej hej
Vanessa