San Pedro de Atacama - Valle de la luna och stargazing
Vår allra sista dag i San Pedro bestämde vi oss för att ta det lugnt på förmiddagen och göra de sista utflykterna på eftermiddagen och kvällen. Vid fyra blev vi upphämtade, samma järngäng från dagen innan, och åkte ut till den delen av regionen som kallas öken och Valle de la Luna/Moon Valley. Här finns det delar där det inte har regnat på hundratals år, vilket gör det till en av världens torraste platser, och de salta sjöar som en gång torkat ut har lämnat ett tunt lager salt över marken.
Platsen har fått sitt namn efter det månliknande och torra landskapet. Det kändes faktiskt lite som att gå på månen (för det vet ju jag en del om).
Ja och som ni alla ser börjar håret växa ut. Det tog sin lilla tid.
För att avsluta åkte vi upp på någon slags klippa för att titta på solnedgången och dricka Pisco (de älskar sin Pisco i Chile). Det var precis lika högt och livsfarligt som det ser ut.
När klockan blev halv elva stod vi sedan redo för nästa utflykt: stargazing eller stjärnskådning som det heter i Sverige. Tio över kom de sedan och hämtade oss. Sånt man får leva med här.
San Pedro anses vara en av världens bästa platser för att se stjärnhimlen och galaxen. Altituden är en bidragande faktor, bristen på föroreningar i luften samt att det är så torrt att det inte finns något vatten i luften som blockerar. Vi tog oss ut en tio minuter utanför staden, där det var kolsvart. Och iskallt. Som tur var hade vi förberett oss på detta och snott med oss våra täcken från hostelet. Riktigt skönt, men kanske inte så uppskattat på gruppbilden...
På plats fanns fem teleskop samt kakor (som Ida självklart munchade i sig), chips, varm choklad, juice, nötter samt rött och vitt vin (!). Vi fick en genomgång av universums uppdelning samt stjärntecknen, och innan vi själva fick se efter i teleskopen förklarade guiden de olika stjärnorna och planeterna vi kunde se. Jupiter, Mars och Saturnus (t o m ringarna omg) kunde vi se, Vintergatan och en nebulosa (där stjärnorna föds). Men allra, allra bäst var att bara lägga sig i ökensanden och titta upp på alla miljoners miljarders ziljoners stjärnor och undra vad meningen med mitt liv är. Var är alla aliens? Hur kan folk sitta och räkna på sina teorier om Big Bang och relativitet när jag inte ens kan räkna på Chiles valuta? Så många frågor.
Dagen efter, i fredags, blev det dags att säga hejdå till San Pedro och våra nya vänner Taiwan, Kristen och Alex såklart för att sätta oss i en trång bil och korsa gränsen till Bolivia. Meeeeeen det tar vi en annan gång.
Just nu sitter jag och lider av min ihärdiga höjdsjuka och gråter lite medan Ida flamberar vår majs (obs ej med flit. Det började seriöst brinna. Känner mig så trygg i hennes händer). Längtar tills jag får sova.
Puss från Vanessa