Lago Titicaca och Isla del Sol
Från La Paz tog vi oss en förmiddag med en liten lokalbuss över guppiga och grusiga vägar till staden Copacabana som ligger på den bolivianska sidan av sjön Titicaca - världens högst belägna sjö. Vid fem på eftermiddagen kom vi dit - en gullig och svindyr turiststad - självsäkra och övertygade om att livet är nemas problemas. Ida hade ju läst att båtarna över till Isla del Sol (där vi hade bokat nattens hostel) gick ända till klockan ett på natten. Vi tog oss ner till hamnen i eftermiddagssolen där turisterna satt och drack öl och vad man nu gör, och gick till turistinformationen. Sen kom det ett litet anitklimax för vi frågade när nästa båt gick ut till ön och mannen svarade:
i morgon bitti. Men ni kan ta en privat båt ut för 500 bolivares (585kr).
Absolut, tänkte vi, det är ju precis vår budget (Det var ungefär här Ida insåg att det stått att båtarna slutar gå ett på eftermiddagen, inte på natten). Det lutade alltså mot att stanna en natt i Copacabana och spendera några onödiga kronor när en liten kille som skulle ta sin båt ut till ön erbjöd oss varsin plats för 50bs i stället, och vi började den nästan två timmar långa båtturen ut till ön.
Lake Titicaca, som ligger på 3808 möh, är 8400 kvadratmeter stor och sträcker sig även in i Peru. Här finns ön Isla del Sol - Solön - som enligt inkamyter ska vara solens födelseplats. Den ska även vara platsen där inkariket och dess folk tog sin början med guden Viracocha och de första människorna Mano Capac och Mama Ocllo. Idag befolkas ön av nästan 3000 människor, de flesta med rötter från inkafolket, bosatta i små byar runt om ön. Strax utanför ön ligger även La Ciudad Submergida (den sjunkna staden) - ruiner som numera befinner sig 12 meter under vattenytan och endast kan besökas genom dykning.
Ön går att med lokalbåt besökas från två sidor - norr och söder. Vi hade hostel på södra sidan och blev avsläppta vid en liten hamn vid foten av ett berg. "Det är bara trettio minuters promenad" sa den lilla killen och pekade mot trapporna som ledde upp. Jaha, tänkte vi och började gå.
Efter tio trappsteg stannade vi i andnöd. 4000 möh är ingen kul plats att gå i trappor, och speciellt inte med 10kg på ryggen. Men solen var påväg ner och det fanns ingen belysning, så det var bara att mala på.
En kul grej med Isla del Sol är att det inte finns några skyltar. Visst, det är ganska omöjligt att gå vilse, men det finns lite små stigar och för den som inte känner för att gå en enda meter för mycket kan det bli lite frustrerande. Vid det här laget började vi bli riktigt hungriga och less. Vi gick utan att ha en aning om hur långt det var kvar, men TILL SLUT hittade vi det. Allra, allra högst upp på berget. Och det var kolsvart. Det fanns inte en människa. Ida började bli lite cranky och jag ville gråta, och vi letade och ropade i mörkret. Jag var nära att lägga mig på marken och låta naturen ha sin gång när hon kom - den bolivianska tanten. Den första bolivian vi träffat som är lika gullig som hon ser ut, 32 cm hög ungefär med jättestor kjol och hatt. Hon hade trott att vi inte skulle komma, men checkade in oss och lagade mat åt oss och gav oss all del kärlek vi behövde. Sen bäddade vi ner oss och somnade till det vackra ljudet av åsnor som skrek i natten.
Klockan tio morgonen efter gick båten över till den norra sidan. Tillsammans med en guide och en grupp vi inte riktigt var beredda på började vi sedan promenera mellan små stugor och quinoaodlingar för att komma till solens födelseplats.
Här ser ni alltså platsen som solen föddes på. Denna klippa ska enligt inkafolket vara formad som en puma (världen är uppdelad i tre delar, den översta vaktas av kondoren, den mellersta av puman och den understa av ormen) och de två håligheter som syns uppe till höger är solen och månens viloplats. I denna klippa ska det finnas energier som fungerar som både helande och lyckobringande, och man vill ju inte vara den som är den så jag provade. Vi får väl se vad som händer.
På ön finns fortfarande ruinerna av en labyrint som använts i helande syfte. Här rinner helande vatten som vi fick dricka, och guiden berättade om hur detta fortfarande används i stället för den läkekonst vi är vana vid. Här finns det inga sjukhus, för de tror inte på den sortens medicin. De flesta ruiner beräknas vara från 1400-talet, men ön lär ha varit befolkad ända sedan 3-2000 före Kristus.
Tanken denna dag var att efter att ha sett ruinerna gå tillbaka över ön till den södra sidan, en promenad som ska ta ungefär 3 timmar. Men saker gick inte riktigt som vi tänkt och gruppen var långsam så trots att vi kanske hade hunnit vågade vi inte ta risken. Vi skulle nämligen ta båten tillbaka till Copacabana halv fyra på eftermiddagen. Det var alltså bara att sätta sig i båten, åka tillbaka, klättra upp för berget igen, hämta väskorna, gå ner och åka till fastlandet. En smartare uppläggning för att slippa all denna dramatik hade alltså varit att ta sig ut till ön på morgonen, göra hiken och sen övernatta för att verkligen ha tid att hinna med allt. Men det kan ju inte alltid bli rätt.
Efter allt detta kom vi tillbaka till Copacabana i eftermiddagssolen och bokade direkt en buss till nästa destination: Arequipa i Peru. Nattbuss blev det, för att spara pengar på hostel. Men tillåt mig att uttrycka lite frustration över det här med nattbuss:
I Brasilien och Argentina har vi aldrig haft problem med att åka buss på natten, tvärtom har det varit en smidig lösning. Men högre upp i norr har kvarlitéten minskat lite. Just den här resan började med att vi fick varsin rejäl semi-cama (det finns alltid två alternativ, semi-cama/halvsäng och cama/säng). Det var bekvämt och tyst och varmt, och vi hade både kakor och Toblerone så allt var bra. Jag sussar lite, när bussen plötsligt stannar och en man kommer in och mumlar något om Arequipa och sedan försvinner. Jaha? Ida springer efter och frågar, och det visar sig att vi måste byta buss helt plötsligt. Vi kastas av på en heltokig busscentral i någon stad och måste helt plötsligt (och nyvaket) byta ut vår bussbiljett till en ny och betala någon slags påhittad skatt för att få gå ut på perrongen. Men vi har inga peruanska kontanter än och när Ida äntligen lyckats ta ut en hundring visar det sig att kvinnan i kassan inte har någon växel (och inte heller bryr sig. Det är vårt problem). Så med typ två minuter kvar tills bussen går köper vi tuggummi vi inte behöver för att få växel, betalar vår "skatt" som två goda medborgare och springer ut till bussen. Där har vi tilldelats varsit mediokert säte som vi ganska fort somnar i. Men sömnen varar inte länge, för plötsligt fylls bussen av försäljare som trycker upp sin majs med ost i ansiktet på en och slår sina stora korgar i pannan på en när de går förbi. De ropar och går fram och tillbaka och verkar inte riktigt bry sig om att det är mitt i natten.
Strax efter att försäljarna lämnat bussen och vi lyckats somna om kliver en tant och hennes man på, och de ska sitta bakom oss. Men tanten har så stor kjol att hon inte kan komma in och väcker mig med ett knäpp i pannan för att vi ska fälla upp våra säten. Ja, så, varsågod. Och så somnar vi. Men budgetbuss betyder även att det snålas lite med utgifterna, och därför blir värmen på bussen obefintlig in på småtimmarna. Iklädda ullstrumpor, långbyxor, fleece och alpackatröja sitter vi under sarongerna och huttrar och klänger oss fast i varandra för att inte frysa ihjäl, tills klockan blir halv fyra på morgonen och vi äntligen kommer fram.
Nu sitter vi, utmattade från de senaste dagarnas äventyr (det blir nästa inlägg) och tar en långlunch/fika/lite glass på det. Ikväll blir det ännu en nattbuss - lite dyrare den här gången - och i morgon bitti anländer vi förhoppningsvis till inkaimperiets huvudstad. Cusco.
Vanessa