Colca canyon - dag ett och två
Ungefär 160 kilometer från Arequipa ligger Colca Canyon, dubbelt så djup som Grand Canyon och världens djupaste med sina 3191 meter. Vanligaste sättet att uppleva Colca är att hika, och de allra flesta tursitbyråer erbjuder guidade sådana för två eller tre dagar. Turen är detsamma, det är bara tempot som skiljer dem åt. Vi bestämde oss for att göra den över tre dagar, och såhär i efterhand - efter att ha pratat med de som gjort två dagar på vägen upp - verkar det ha varit ett bra beslut med tanke på vårt fysiska tillstånd för tillfället.
Den allra första dagen började med att vi blev upphämtade på hostelet klockan tre på morgonen - ni vet hur jag älskar att vakna när det fortfarande är natt ute. Sen tupplurade vi lite i bilen en fyra timmar sådär och stannade för en frukost bestånde av vitt bröd och marmelad, innan vi åkte till en utkiksplats för att observera kondorer bland bergen.
Kondorer blir sisådar en tre meter mellan vingspetsarna, och tar därför hem platsen som världens näst största flygande fågel efter Albatrossen. Just här vid Colca Canyon finns det väldigt, väldigt många just av den anledningen att det betar så många vildhästar/alpackor/kor/allt möjligt i bergen som trillar ner och dör. Och kondorer är då alltså asätare. När kondorpojkarna vill para sig dansar de för kondorflickorna, och om de får till det flyger de sedan synkat och lever lyckligt tillsammans hela livet. Dör honan flyger hanen så högt han bara kan för att sedan sluta, falla och på så sätt ta livet av sig. Dör hanen väntar honan några dagar och sedan hittar hon en ny hane. Så så är det med den saken, naturen är tuff.
Sedan började var hike nedåt. Det var ungefär tre timmar av konstant nedförsbacke, sick-sack för att det var för brant. Målet var att ta oss allra längst ner till själva floden, alltså en tre kilometer fågelvägen ungefär. Med oss hade vi Roberta från Italien som gärna pratade om hur mycket hon hatade Bolivia, Christian från Lima som var höjdsjuk och vår nya kompis Lindley från North Carolina. Vår guide, Nelson, skötte lite sitt eget, men vi klarade oss bra själva. Och till slut nådde vi floden, dammiga och med skakiga ben. Hungriga och trötta efter den dåliga frukosten och supervackra promenaden fick vi sedan vänta en timme på var höjdsjuka kamrat som fastnat någonstans på vägen, innan vi fortsatte en halvtimme längst med floden till lunch och hostel. Sedan hade vi hela eftermiddagen till att "utforska området" (jag sov) bestånde av skog och burar fulla med marsvin som skulle bli middag någon dag (en väldigt vanlig rätt i Peru). Kvällen bjöd sedan på en monolog av Roberta, en iskall dusch för Idas del som inte testade vrida på båda kranarna och en tidig sänggång.
Dag två klättrade vi upp på andra sidan floden (inte hela vägen tack gode gud) och fick en genomgång av de växter vi såg på vägen (Aloe Vera, Agave, rödpeppar, passionsfrukt etc). Jag var faktiskt inte sist i ledet och mest otränad den har gången så det var fantastiskt och en riktig ego boost. Som jag brukar säga, det finns folk som gillar att äta glass och så finns det folk som gillar att inte äta glass. Jag och Christian var de förstnämnda i gruppen.
Unnade mig en krigsmålning Inka-style
Colca har tidigare varit Inka-land, men sedan kom spanjorerna och förstorde allt som vanligt. Quechuafolket - som de också kallas - fick då alltså flyttas ihop till några småstader och bli "europaniserade". Deras traditioner av att missformatera (vet inte om det är ett ord jag precis hittat på men det betyder i alla fall att de ändrade formen på) sina bebisars huvuden genom att pressa ihop dem på mitten med någon slags krona så att de blev längre, och offra jungfrur till Pacha Mama (moder jord) blev i och med detta ett big no no (kan ses som ganska positivt). Den kristna tron invigdes även i sämhallet och den allra första kyrkan byggdes 1569, ännu fullt brukbar 2016. Vi gick igenom de här städerna, såg kyrkan och torget...
... och sen hittade vi ankbebisar!!!!!! De ska nog också bli middag snart (de bodde bakom en restaurang tillsammans med 500 marsvin) men jag älskade dem och jag är säker på att de älskade mig.
Sen var det bara att gå ner igen (bara och bara... Det är en konstant inre kamp för att avgöra om det är lättast att springa ner och troligtvis bryta benen eller försöka att INTE springa och troligtvis trilla framlänges) (nej nu överdrev jag faktiskt, så svårt var det inte). Vi tog oss i alla fall över floden igen på en Pirates of the Carribean-bro och det var en adrenalinkick, och gick sedan till hållplatsen för kvällen: Oasis. Där fanns det pool och inget varmvatten och blommor och inte heller någon el men mojitos och en kattunge.
Här bjöds det på lunch och middag och faktiskt inte så mycket alls därimellan. Nelson ville festa den kvällen men jag sa hallå vi ska upp klockan 04:45 och det finns ingen el, så jag tog med mig fröken sockersöt och gick till kammaren för att sova. Dagen efter skulle vi nämligen ta oss upp för de tre kilometer (FÅGELVÄGEN OBS) som vi tagit oss ned för två dagar tidigare. Jag erkänner, jag var nervös. Det finns faktiskt en anledning till att mina föräldrar kallar mig lat (men obs, spoiler alert, jag klarade det och tji fick dem).
I övrigt en himla löjligt vacker plats.
Nog om det. Pussar och kramar
Vanessa