Tefas - La Paz & Death road

La Paz & Death road

I lördags (tror jag att det var) tog vi oss en dagsbuss från Cochabamba till La Paz. Efter åtta timmar på en typisk boliviansk buss (med detta menas en konstant doft av gammal människa, inga toaletter, att det regnar in och att det var tjugonde minut kliver på en majsförsäljare) kom vi fram till Bolivias statliga huvudstad. Med en altitud på 3660 meter är ett vanligt problem för La Pazs turister höjdsjuka men eftersom både jag och fröken Treser hållt oss på liknande höjder under en längre tid blev höjden denna gång inget större problem för oss. Oavsett känner man sig dock extremt otränad eller gammal då man efter tio meter i uppförsbacke tror att man ska svimma av trycket över bröstet och bristen på syre i lungorna. I alla fall skönt att kunna skylla på höjden istället för att konfronteras av att man inte varit fysiskt aktiv påmtre månader.

La Paz är känt för att vara väldigt vackert och bolivianskt. Här hittar du skyskrapor, byggnader från kolonialismens era och gigantiska marknader. Var du än vänder dig ser du även upp till kullarna och El Alto som är den högre delen av staden med hundratusentals bostäder. För att istället kolla upp på El Alto ville vi kolla ned på La Paz så vi högg tag i kartan och letade oss fram till linbanan där du kan åka vagn upp till stadens högsta punkt.

Med väskorna på magen och handen hårt hållen kring plånbok och kamera gav vi oss in på marknaden. Till vår förvåning och lycka var vi nästan de enda turisterna där. Detta innebar att det inte endast såldes souvenirer och turisttröjor utan mestadels saker för hemmet, och rackarns vad billigt det var. Om jag från Bolivia skulle åka direkt hem för att flytta in i en lägenhet skulle jag utan tvekan köpa alla mina pinaler och pryttlar på denna marknad. Här finns allt ifrån vitlökspress till reservdelar till bilar till råsaftscentrifug. Allt. Till och med en otrolig utsikt.

Efter strosande i staden och shopping av kläder bestående av 100% Alpacaull började våra magar att kurra och vi satte av mot ett café vid namn Café del mundo. Detta café, skapat av en svenska, gav oss exakt det vi längtat efter i kanske en månad nu. SVENSK JÄKLA MAT! Där serverades allt ifrån alla delar av världen och på menyn fanns även..... (Trumvirvel) Köttbullesmörgås på rödbetssallad. Roligt att det tagit sig hela vägen till La Paz. Till min besvikelse fanns där dock inga kanelbullar så det blir att fortsätta jakten, eller bara vänta i cirka tre månader.. Men, jag kan inte garantera att jag kommer klara det. Nåväl, dagen tog slut, natten kom och dagen efter tog vi oss upp vid sjubläcket, avnjöt en pankaksfrukost på hostelet och hoppade sedan in i en minibuss för att åka till Dödens väg eller Death road som den så fint heter på det engelska språket.

Death road byggdes på 1930-talet under Chacokriget av paraguanska fångar. Vägen är en av de få länkar som finns mellan La Paz och Yungasregionen och går rakt igenom regnskog och vattenfall vilket gör vägen till himla vacker. Om nu vägen är så vacker varför har den då fått sitt namn undrar ni? Jo, låt mig berätta och jag vill att ni har i åtanke att både jag och Ned lever vid tidpunkten då jag skriver detta inlägg. Death road är en grusig väg med en bredd på cirka 3.2 meter och vid vägens kant breder sig ett stup på 300-600 meter. Av denna anledning blev vägen på 1990-talet en populär turistattraktion för att utmana ödet och se om man kan överleva vägen som klassats som världens farligaste.

För att få cykla denna 64 kilometer långa väg (varav 90% är nedförsbacke, tack och lov) skrev vi på ett kontrakt liknande det vi skrev på när vi skulle bestiga vulkanen i Chile. När vår signatur hamnade på pappret gick vi alltså med på att om vi dog skulle inte företaget vara ansvariga för döden och inte heller ansvariga för Guds gärningar. Vad det nu betyder... Alright. Det tyckte vi kändes tryggt så med diverse olika skydd på kroppen, en guide i täten och en mountainbike mellan benen sa Vanessa "den som ramlar bjuder på tårta." och sen började vi ta oss ned för världens farligaste väg.

Och rackarns vad fort det gick. Guiden och alla machokillar i vår grupp struntade i allt som säkerhet innebar och slängde sig ned för backarna. Själva tyckte vi att det kanske skulle vara lite trevligt att njuta lite av utsikten av regnskogen under turens gång så vi använde oss av bromsarna som vi hade turen att våra cyklar var utrustade med. En ytterligare anledning till att vi kanske inte körde lika fort var dessa gravstenar som gick att finna på flera ställen under resans gång. Sedan år 1988 har nämligen minst 18 cyklister mist livet på denna väg och jag kände inte riktigt för att ansluta mig till den statistiken.

Till skillnad från vanliga vägar i Bolivia där det råder högertrafik råder det av säkerhetsskäl vänstertrafik på Death road. Detta innebär att vi under hela cykelturen cyklade närmast vägkanten och det branta stupet. MEN, såhär är det, nu för tiden är det sällan man får möte eftersom det 2006 byggdes en ny väg som på många sätt är säkrare än Death road. Det är inte heller tillåtet för turister att färdas på vägen i bil. Det enda sättet att få uppleva Death road är på mountainbike vilket också minskar risken för farliga möten på den lilla vägen.

Efter fyra timmars cyklande i nedförsbacke med diverse pauser kom vi fram till vår slutdestination, staden Yolosa där vi fick duscha och äta lunch. Ömma i kropparna efter konstant skakande kroppar efter att ha cyklat på den guppiga grusvägen och trötta efter alla de intryck som den farliga vägen och den fina regnskogen gjort på oss hoppade vi in i minibussen och åkte tillbaka till La Paz. Där fick vi varsin t-shirt som bekräftar att vi överlevt en "cykeltur" på världens farligaste väg. Snipp snapp snut så var denna jättemärkvärdiga dag slut.

Idita