Tefas - Över till Salar de Uyuni, Bolivia

Över till Salar de Uyuni, Bolivia

När vårt utflyktspaket tagit slut och alla utflykter var gjorda i San Pedro de Atacama ville vi bege os till Uyuni i Bolivia, men det var lättare sagt än gjort. Trots att Uyuni bara ligger 7 timmar ifrån San Pedro de Atacama var vi tvungna att boka en tur till Salar de Uyuni eller boka en relativt dyr transfer för att ta oss in i landet. För att sen komma in i landet krävs det att man betalar en (i för sig mindre) summa vid gränsen vilket kräver att du har bolivianska pesos i plånkan redan innan du kommit in i landet. Dessa pengar var vi på så sätt tvungna att växla till oss i San Pedro men alla ställen där vi kunde växla på tog mycket betalt. Tips från coachen är istället att antingen bara köpa en saltökentur från San Pedro de Atacama för uppenbarligen är de turer som går från Uyuni inte så mycket att hänga i granen, eller växla till sig de bolivianska pengarna i en större stad som inte utnyttjar turisternas enda utväg.

Såå, efter lite om och men bokade vi oss en transfer till Uyuni i Bolivia för att besöka den kända saltöknen. Vi åkte hela vägen i en jeep men stannade vid gränskontrollen för att få en stämpel i passet och en avokadosmörgås till frukost. Måste säga att jag fnittrade till lite när jag såg storleken på huset (stugan) där passkontrollen sker. På vår väg genom öken och berg där alpackor betar fritt fick jag klart för mig att Bolivia är långt efter i utvecklingen. Genom att betrakta människor och byggnader blev det mer påtagligt än tidigare att vi kommit till tredje världen med en kultur som är extremt olik den västerländska. Trots denna känsla av att Bolivia är fattigt är det faktiskt det land i Sydamerika med snabbast växande ekonomi. Fun facts va?

Strax efter frukost- och passpausen blev Vanessa med feber och när vi blev avsläppta vid vårt hostel i staden Uyuni såg hon ut som en vandrande zombie. Rackarns, tänkte jag, lade flickan i sängen och gick tillsammans med Daisy för att boka en tvådagarstur till saltöknen, Salar de Uyuni. Hur sjuk kunde hon vara liksom? Tji fick jag. Uppenbarligen är höjdsjuka inget att leka med men när vår lilla jeep lämnade Uyuni för att åka ut i öknen hade jag den sjuka stackaren bredvid mig. Tillsammans med en grupp på sju personer och en spansktalande förare (han kallde sig för guide men inte tusan lärde han oss något...) åkte vi ut i ett landskap olikt något jag sett tidigare.

Salar de Uyuni är världens största saltöken med en yta på 10 582 kvadratkilometer, alltså ungefär lika stort som Skåne. Galenskap va? Det är faktiskt helt otroligt. Man kan åka och åka genom den där öknen och aldrig tycks den ta slut. Öknens djup varierar mellan cirka 20 meter i mitten och mer eller mindre 4 meter ut i kanterna. Tro inte att guiden lärde mig detta, wikipedia är min vän. Hur skapades då detta konstiga, jättestora naturfenomen? Jo, för kanske 40 000 år sedan existerade några förhistoriska sjöar som av den allt stigande temperaturen torkade ut och lämnade efter sig en gigantisk saltöken.

Första stoppet på vår tvådagarstur var tågkyrkogården som fungerar som ett museum av de övergivna tågen. Historian lyder som så att dessa tåg byggdes i slutet av 1800-talet för att den dåvarande presidenten tänkte att ett bättre transportsystem skulle få Bolivias industri att blomma. Men icke sa nicke. Med en ursprungsbefolkning som saboterade tågen eftersom de inkräktade på deras liv och en minindustri som kollapsat blev tågen övergivna till att bilda en tågkyrkogård. Från kyrkogården åkte vi sen vidare ut i saltöknen.

Jag drog ut den sovande sjuklingen ur bilen för en selfie. En kvinna måste göra vad en kvinna måste göra, som jag brukar säga.

Ja, inga kommentarer behövs. Vi vet alla att vi och framför allt Vanessa har en grej för Argentin- (-ska killar) a.

Vi trodde den stereotypiska bolivianska kvinnan endast var en stereotyp men detta har vi fått äta upp. Majoriteten av de kvinnor vi mött klär sig faktiskt enligt stereotypen med en sjal på ryggen där det ligger bröd eller ett litet barn.

Här ser vi en höjdsjuk tjej och en annan tjej som tröttnat på vår hemska turgrupp. Nej, allt var faktiskt helt okej förutom det svenska paret som inte pratade ett ord spanska och därför inte förstod guiden OCH som trodde att de skulle bli behandlade som gudar bara för att de hade mycket pengar. Detta innebar att de förväntade sig att vi andra skulle översätta allting åt dem och kunde inte uttrycka tacksamhet en endaste gång under två dygn. Pyttsan kände jag och exakt alla andra i jeepen, inklusive "guiden".

Energinivå hög.

Energinivå mindre hög. Rätt låg till och med.

Vår förare skottade fram saltkristaller åt oss. FULLA av vatten.

Efter en triljon bilder kom vi till vårt salthotell där vi skulle äta middag och stanna över natten. Så himla fin anläggning faktiskt. Vi lämnade våra grejer, drack te och åkte sen ut i öknen igen för att kolla på solnedgången.

När solen gått ned och middagen var avklarad lämnade jag ännu en gång min partner in crime (Vanessa) i sängen och följde med några människor ut på saltöknen för att kolla på stjärnhimlen. Nästan, men bara nästan, i klass med stjärnhimlen i San Pedro de Atacama.

DAG TVÅ! Långt inlägg, jag vet. Vi snörade på oss dojorna för att vandra upp för ett berg och kolla på mumier i en grotta. Altituden påverkar andningen något absurt och efter tio meter i uppförsbacke är jag lika anfådd som när jag sprungit en mil. Skulle också kunna bero på att vi inte tränat på tre månader, men det tvivlar jag på. På vägen upp stötte jag på en quinoaodling och några åsnor.

Mumieutställningen bestod av cirka sju skelett av människor som levde tusen år innan kristus och som samlats i grottan för att bevaras och ställas ut. Många som kommer till grottan offrar till minne av människor som förlorat livet på saltöknen. Till exempel var det fyra israelier som blev påkörda av en jeep en natt när de kollade på stjärnorna. Saltöknen är nämligen en väg som ofta används för narkotikasmuggling och för att inte bli upptäckta använder sig smugglarna av ljuddämpare på sina bilar och kör utan lampor, vilket leder till att de inte ser var de kör och att människor och djur mister sina liv.

Stopp nummer två var på Isla de Incahuasi. En vulkanö full av kaktusar och en lama. Vår guide sa att denna ö hette Isla de Pescado men efter att ha pratat med en annan guide fick vi förstå att saltökenguiderna ofta ljuger om detta för att göra det enklare för sig själva.

Vår guide försökte köra hem oss två timmar tidigare än turen egentligen skulle sluta utan att ha visat oss det området av öknen som har vatten liggandes över saltkristallerna, den lurifaxen. Så, vi tvingade honom att ta oss dit också.

Från Salar de Uyuni utvinns ungefär 25 000 ton salt varje år och öknen har även världens största förråd av litium.

När vi befann oss just där denna bild är tagen kändes det som om vi var i paradiset. Vanessa hade också börjat få lite mer färg i ansiktet och bara det var ju något att fira. Så, vi hoppade in i bilen igen och åkte tillbaka till Uyuni för att sedan köpa varsin påse popcorn och ta en nattbuss till Sucre. Finns inget bättre sätt att fira på.

Salar de Uyuni är en av de vackraste platser jag varit på men turen i sig var faktiskt rätt dålig. Det märks att turistbyråerna utnyttjar att många turister kommer till Uyuni för att se saltöknen. De lovar mycket och tar mycket betalt men håller sällan vad de lovat. Till exempel betalade alla i vår turgrupp olika mycket för exakt samma upplevelse, guide, hotell och mat. I efterhand har vi även fått höra att jeeparna inte får ta mer än fem personer samtidigt eftersom det blir för trångt vilket inte blir säkert för passagerarna. Vi åkte sju personer i vår bil plus förare. Istället för att bara gå till en turistbyrå och bokat första bästa tur skulle vi undersökt byråerna och betalat lite mer för att få ett seriöst företag med bra referenser.

Vanligast är att göra en tre eller fyradagars tur till Uyuni men eftersom vi redan sett en del saltöken i San Pedro de Atacama tyckte vi att två dagar kändes lagom och det tyckte vi även efteråt. Kanske skulle vi uppskattat fyra dagar i öknen om vi haft en bättre grupp och guide. Det var absolut värt att stanna över natten endast för att få uppleva solnedgången och stjärnhimlen. Att vi dessutom sov på ett hotell där golvet var gjort av salt näst intill en vulkan gjorde inte saken värre. Vana som vi är av snuskiga hostel med delade sovsalar och ofungerande duschar led vi inte av att standarden på hotellt var låg. Jag tyckte till och med att det kändes lite lyxigt. Det svenska paret i vår grupp klagade dock en hel del, så, åker ni dit (vilket ni alla måste!) ha inte för höga förväntningar på boendet. OCH ta med solkräm för ökenheta dagar samt alla kläder ni äger för kalla kvällar och var beredda på en trevlig släng av höjdsjuka.

Hasta luego, kompisar!

Idita