San Pedro de Atacama - El Tatio
04:10 ringde den lilla Nokian och det var dags att vakna. Det var fortfarande mörkt ute och kallt, så som det blir i öknen på natten. Vi hade blivit varnade om att vi troligtvis skulle frysa, så blev att dra på sig ullsockorna och fleecen och mössan och sedan bege sig (fyrtio minuter sent såklart - det är ju faktiskt Sydamerika). Vi blev upphämtade av en minibuss och somnade ganska direkt, men vaknade efter någon timme av att vi frös. Det var svinkallt, men på grund av den chock det skulle bli för kroppen kunde vi inte sätta på värmen. Efter en och en halv timme parkerade vi och hoppade ur precis som himlen började ljusna lite. Bredvid oss steg rök från marken.
El Tatio är en plats lokaliserad på 4320 meters höjd (väskan var packad med tamponger och kokagodis för att hantera näsblod och höjdsjuka) och har i dagsläget ungefär 80 aktiva geysrar, vilket gör det till världens tredje största geyserfält i världen. För att verkligen uppleva denna plats grävs det att man är här i gryningen, eftersom ångan från geysrarna försvinner i vinden dagtid. Detta innebär också att turister som väljer att åka hit måste stå ut med några -10 grader. Nemas problemas, tänker en belevrad svensk som jag. Det är ju en vanlig onsdagseftermiddag i januari. Det enda problemet var att vi inte har med oss våra dunjackor och termobyxor på den här resan. Vi klädde därför på oss alla kläder vi hade - dubbla byxor och strumpor och tre eller fyra tröjor. Men vi var inte alls beredda på vad vi hade framför oss. Jag har nog aldrig varit så kall i hela mitt liv.



Iklädd linne, långärmad, fleece, handduk, sarong och ryggsäck för att värma magen:




El Tatio erbjuder även varma källor för den som känner för att klä av sig alla kläder mitt i kylan, bada i värmen och sen kliva upp i kylan och frysa ihjäl i vinden. Vi kände inte för det.


Hittade en läckerbit

Vistelsen avlutades med en helt okej frukost i soluppgången. Tio poäng får i alla fall det varma teet.
På väg hem stannade vi för att njuta av den löjligt vackra naturen här. Vi såg vicuñas (syns smått på bilden) som tillhör kamelsläktet och påminner om lamor - fast vilda, och små djur som såg ut som en blandning mellan kaniner och kängrur.




Och äntligen!! Lamor!!




Trots kylan och trots att klockan var 4 på morgonen var det en helt otrolig dag. Chile må sakna den argentinska andan och det fina uttalet och de snygga killarna, men kompenserar garanterat i sitt klimat och sin natur. Absolut det vackraste landet jag besökt hittills, trots att vi inte sett mycket, och jag vill absolut komma tillbaka hit för att se mer. Men det får bli en annan gång, på en annan resa. Då följer i alla fall dunjackan med. Visst, öknen är svinvarm på dagen. Men låt er inte luras.
I morgon åker vi vidare till Bolivia och Uyuni. Det dröjer nog ett tag innan ni får läsa om det, för vi har fortfarande två dagar till att blogga om från San Pedro. Men nu ska jag packa min ryggsäck, återförena mig med vårt nya gäng och sen åka ut i ökennatten för att titta på galaxen.
Vanni
LAMORNA!!! Hoppas ni hälsa från mig.