Tefas

 

I onsdags bestämde jag mig för att nu får det vara nog, nu är jag frisk. Så vi tog oss vidare till staden Cochabamba efter rekommendationer från städerskan på hostelet i Sucre. Enligt henne skulle det vara en vacker och billig stad med god mat och inte så mycket turister. Vi är nämligen trötta på att följa den typiska gringoleden och åka till alla de platser som resten av Europa åker till. Men i sånna här delar av världen kan man inte alltid både ha kakan och äta den. Varför har Cochabamba så få turister? Jo, för att det är så pass farligt (mormor här kan du sluta läsa). Falska poliser som ber om ens pass, ficktjuvar och beväpnade rån var några av de saker vi blev varnade för. Vi fick lära oss att alltid fråga poliser om polispricka, ha ryggsäcken på magen och att skrika så högt vi bara kunde för att locka till uppmärksamhet om någon var dum. Så för oss som vanligtvis tycker om att promenera blev taxi en självklarhet.

 

I övrigt är Cochabamba den staden med världens andra största kristusstaty efter Rio de Janeiro och den med Sydamerikas största marknad. Den första dagen bestämde vi oss för att gå på bio och se den nya Djungelboken som vi velat se länge (dubbad till spanska så klart....) innan vi gjorde staden. Och ungefär där tar historian slut för precis när den var över kickade en härlig matförgiftning vi dragit på oss in och vi begav oss tillbaka till hostelet för att lägga oss i TV-rummet och slötitta på Hungerspelen. Ibland går det bra och ibland går det dåligt.

 

Dagen efter var Ida frisk, men inte jag ("Den här kroppen är gjord av stål"). Jag låter henne ge ett utlåtande om staden: "Cochabamba... Måste tänka... Jag har mer att säga om Sucre i och för sig... Men söt stad. Absolut söt. Fin arkitektur och fina parker. Och marknaden har allt. Men... Det är en stad. Och jag gillar inte städer. Så är det. Skål."

 

Med detta lämnade vi Cochabamba för La Paz igår morse, men det är en annan historia.

 

Bolivia... Vilket land. Vilket otroligt vackert land. Men vilket folk. Vilket otrevligt, ogästvänligt och lurigt folk. De tittar inte ens på oss när vi frågar saker, utan bara går. De är korta och lågmälda när de pratar med oss, oentusiastiska och irriterade på turister. Jag frågade en försäljare om jag fick prova ett par glasögon hon sålde, och hon röt åt mig att nej det fick jag inte för vi bara provar och provar men köper aldrig något. När jag frågade vad de kostade viftade hon bort mig. Och så är det med det. De älskar våra pengar och lurar oss gärna på priser (det är alltid ett speciellt pris för gringos), och vore det inte för att de är så otroligt otrevliga skulle jag absolut förstått det. Fattigdom är fattigdom liksom, jag förstår deras desperation. 

 

Det är en sak att sitta i en skolbänk och läsa om fattigdom. Att se några bilder på svältande barn, tänka att wow vad sorgligt, och sen stänga boken, gå till matsalen och äta så mycket man bara kan av den gratis och näringsrika buffén som serveras. Man kan förstå litegrann, att man har tur som fötts i Sverige och att man borde vara glad över det. Men inte förrän man står för att betala sin middag på restaurangen och den lilla sexåringen som varit ens servitris frågar om man har Visa eller Mastercard, inte förrän då förstår man. Förrän man ser hennes blickar mot de vita barnen som sitter med sina rika föräldrar och beställer en till milkshake och förstår att hon skulle göra allt i världen för något som jag själv har tagit för givet hela livet. Man kan tro att man förstår där i skolbänken. Men man har faktiskt inte en blekaste aning. Och kanske förstår jag inte ens nu, för jag står fortfarande här i mina Nike och min turisttröja och skulle troligtvis ha råd att köpa allt de äger utan att blinka. Men jag förstår hur viktigt det här är. Att se det här och att hjälpa till. Oavsett hur bra man har det hemma i Sverige, oavsett om man är flygrädd eller om man "bara mår dåligt av att se sånt". Det finns inga ursäkter. För den turen vi har att ha fötts i ett av världens bästa länder, det är verkligen ingenting annat än tur.

 

Och med det säger jag adjöken innan jag blir alldeles för djup. 

 

Vanessa