Tayrona nationalpark
Efter några dagar på latsidan bestämde vi oss för att ge oss ut i vildmarken igen och begav oss till nationalparken Tayrona som vi hört så mycket om. Så vi stannade en natt i närheten och klev upp tidigt för att hinna dit i tid. Efter en hel del googlande vet vi nämligen att det är rekommenderat stt spendera natten i parken, och att sådant inte går att boka i förhand. Det gäller alltså att vara först på plats.
Tayrona är känd för sin fauna och sina otroliga stränder, och lockar både colombianer och utlänningar som oss själva. Hit tar man sig med en kort busstur från Santa Marta och sedan väntar en promenad genom skog-ish på två timmar (för den som inte vill hyra en häst) för att nå stränderna. Allra populärast är stranden Cabo San Juan där man kan hyra en hammock eller slå upp ett tält för natten, och det var det vi hade siktet inställt på fram tills vi fick höra att det var fullt. Så vi hyrde en häst som bar vår packning och började sedan promenera till "El Paraiso" (paradiset) i stället där det tydligen skulle finnas mer plats.
Promenaden var - efter att ha bestigit en vulkan och klättrat upp till Machu Picchu innan solen ens var vaken - inte tuff. Lite trappor. Lite stenar. Ganska varmt. Men inte mer än så. Så vi gick där, babblandes som vanligt och helt plötsligt var vi framme. Vi väntade in vår häst, blev tilldelade varsin hammock och begav oss sedan vidare för att reka de andra stränderna.
Något vi insett på senaste är att colombianerna inte är ett promenarande folk. De går helst inte längre än de behöver. De händer ofta att vi får blickar som säger "vad i helvete??" när vi förklarar att våra ben ändå (trots sina tjugo år av gående och trots en glass för många ibland) orkar bära oss den där kilometern till bussen. Eller som när vi sa till kvinnan som hyrde ut hästar att vi bara behövde en häst till packningen för att vi ville gå och hon sa "men det är två timmar?". Ursäkta señora men vi har faktiskt klättrat upp för en vulkan tänkte jag men sa det inte högt (drar jag det exemplet lite för ofta?). Hälsa verkar över huvud taget inte vara någon prioritet här och man frågar sig hur Shakira kunde få de där höfterna som inte ljuger, för här ser vi nykläckta bebisar som dricker Coca Cola till lunch och snacks är en otroligt viktig del av colombianernas liv. Mat här kryddas med socker eller frityrolja och nej nu räcker det. Nu ska jag sluta klaga. Vi går vidare.
Egentligen gick vi in i Tayrona med ganska låga förhoppningar. Vi trodde stränderna skulle vara som på Palomino eller vid Rancho, att det inte riktigt gick att bada etc. Men icke sa nicke. Så fel vi hade. Det finns en anledning till att parken är så välbesökt.
Vi avslutade dagen med att bege oss till den allra sista stranden, nudiststranden. Där var det ingen som var naken alls. Jättetråkigt tyckte vi och näckade i ren svensk anda. Varför gå runt i bikini när man får går runt naken, och det till och med är socialt accepterat? Så där låg vi ett tag, spritt språngande. Och, tro det eller ej men om det är något som får folk att sluta kolla så är det att klä av sig naken. Latinokillarna är inte vana vid opryda tjejer och de blev smått generade.
Kvällen blev lugn med en onödigt dyr och faktiskt inte alls god middag, och sedan kröp vi ner i våra hammocks för en god natts sömn. Trodde vi ja. Vid ett vaknade jag upp igen och - jag ska spara er detaljerna - låg sedan magsjuk inne på toalettgolvet fram tills tre då jag väckte Ida och hon satt där med mig. När det började ljusna tog vi våra reselakan och örngott fyllda med kläder och gick ner till stranden för att titta på soluppgången. Löjligt vackert, men jag var lite störd av min sjukdom och hade aningen svårt att njuta av det.
Dag två hade vi valet mellan att stanna kvar och ligga i hammocken och vara sjuk, eller ta sig ut. Jag valde det sistnämnda och när jag hämtat mig mentalt hoppade jag upp på en häst och lät den föra ut mig till civilisationen igen. Inte en kul historia. Efter det betalade vi en dyr bussbiljett för att den skulle ta oss direkt till Cartagena igen på fyra timmar (jag var ganska ivrig att inte sitta på en buss) men blev grundlurade och hamnade på någon jäkla lokalbuss som stannade så fort någon vinkade vid vägkanten. Efter kanske fem timmar blev vi stannade av polisen som drog ut mig och Ida för att kolla våra pass. De vände och vred på dem, jämförde och samtalade lågmält med varandra. Jaha det är väl nu vi hamnar i colombianskt fängelse, tänkte jag. Eller måste betala en böter för något löjligt påhittat fel vi gjort. Först verkade de lite sura över att passen endast visade födelsedatum och att det inte stod någon ålder på dem, vilket jag tyckte kändes ologiskt, men till slut släppte de oss och vi fick gå på bussen igen. Efter en sjätte timme anlände vi till slut och den hemska hemska dagen var över.
Titta vad miserabel.
Nåväl. Idag är jag frisk och nya äventyr väntar. Men trots magsjuka och få nudister på nudiststranden får Tayrona fem av fem toasters. Puss och kram.
Vanni
Hej svejs vackra bilder och fina uppleverser otur med magen det är inte kul men det gick ganska fort över som tur va du hade nog ätit nåt som inte var bra .Nu är det inte så lång tid kvar. Idag 29 gr puh så varmt vi är inte vana. Ha det nu så bra puss o kram