När du köper en dyr guidad tur till amazonasdjungeln för tre dagar är det lätt att tro att du betalar för att ett företag ska organisera turen, ta ansvaret från dina axlar och se till att du kommer till djungeln med livet i behåll, men så är definitivt inte alltid fallet. Vi köpte våra biljetter av en trevlig snubbe i Baños. Han lovade oss att få tälta i djungeln och en smidig tur dit och så vidare. Häftigt! tänkte vi och betalade gladeligen en lite föör stor summa till honom. När allt är bokat och klart får vi reda på att vi själva måste ta oss till djungeln och att det inte är möjligt för oss att tälta där. Såhär lyder instruktionerna (på grov ecuadoriansk spanska dessutom): vi måste ta en buss, byta till en nattbuss, komma fram vid 05.00, vänta på terminalen tills en señora med vit tröja kommer och hämtar upp oss, lämna våra väskor på hennes kontor och sen åka med dem till Cuyabeno där turen skulle starta. Okej, så om vi måste göra allt jobb själva, vad anställer vi då egentligen ett företag för? Skepticismen började här göra sig grovt påtaglig. Utan att hänga läpp (vi har slutat med sånt trams) hoppade vi på första bussen och bockade sen av alla de "uppdrag" som vi fått av den trevliga herren i Baños, med slutdestination Cuyabeno. Om någon missat det så befinner vi oss alltså i Ecuador, Sydamerika. Här är det av någon anledning helt omöjligt att passa tider. Punktlig finns inte ens i deras vokabulär. Så efter att klarat av alla olika bussar och en natt utan sömn väntar vi på den (jäkla) señoran i 1.5 timmar innan hon dyker upp som om hon inte precis fått mig att ge upp på hela situationen (och livet) 14 gånger.
Hon tar oss till sitt kontor och ber oss att vänta för turen börjar inte förrän om 2.5 timmar. Mer väntan alltså. Precis vad våra pigga, små kroppar, sprudlande av positivitet behöver. Vi lägger oss på varsin soffa och vaggar sedan oss själva till sömns till ljudet av trafikstockning och telefonsamtal. När 2.5 timmar gått är vi på plats och redo att åka. Efter ytterligare en timmes väntande tar de äntligen fingrarna ur sina små rumpor och en okänd kvinna tar med oss i en taxi med henne. (Denna del må låta oroväckande och kanske något som inte alltid rekommenderas men vid det här laget var vi trötta på all ineffektivitet och väntande.).
Vi hoppade på en buss med den okända kvinnan och hennes bananlåda och åkte i fyra timmar innan vi kom fram till Cuyabeno där vi skulle träffa upp vår guide och resten av vår grupp. Men ingen var där. Som grädde på moset kunde inte heller den okända kvinnan (som tydligen var vår kokerska) hitta en man som kunde bära hennes bananlåda åt henne. Med betoning på man. För det är ju bara sånt som män kan göra. Såklart. Här kom vårt allra första "vad är det egentligen som händer"-ansikte fram.
Tillslut hittar kokerskan en man och de ber oss hoppa in i hans bil. Ibland kan jag tycka att det verkar som för mycket begärt att få veta anledningarna till saker och ting. Men det kanske bara är jag.
Efter all denna framgång under dagen var förväntningarna på amazonasturen lika låga som Skopunktens skokvalitet men efter bilturen med kokerskan och den okända mannen och hans bil (som aldrig skulle gått igenom besiktningen) hittade vi äntligen vår guide och grupp. Vi åkte båt på floden Agua Negro (svart vatten) i två timmar, såg dödskalleapor (herr Nilsson) och sengångare och kom sen fram till vår djungelloge där vi skulle bo våra kommande nätter.
Svenskar och bortskämda som vi är med alla ofarliga djur i Sverige var vi under hela denna båttur och även när vi kom fram till logen fruktansvärt paranoida. Så fort vi såg en pinne i vattnet var det en alligator. Ett löv guppandes på vågorna var en anakonda och kittlingar på benet var självklart en blodtörstande svart änka. Vi fick lunch och sen var det bara att ta på sig badkläderna för att åka på äventyr.
Vi togs till en lagun där floden mynnar ut. "Tjejer, ni hoppar i först." sa guiden. "Pirajorna älskar svenskt kött." Roligt skämt, tänkte jag och tog ett skutt från den vobbliga lilla båten in i det varma sötvattnet medan solen gick ned över floden. Helt klart något av det vackraste vi upplevt under dessa fem månader. Tydligen var det inte ett skämt. Pirajor och rosa delfiner lever loppan i lagunen där vi precis doppat kropparna.
Länge badar vi och när det är dags att ta sig upp använder vi oss alla av olika tekniker. Jag testade på denna som jag såhär i efterhand skulle vilja kalla sälen, och kanske inte rekommenderar fullt ut.
Solen går ned över lagunen och floden och stillheten är otrolig. Djurens alla läten äter upp tystnaden och det är svårt att missa att vi faktiskt befinner oss i Amazonas nu. När mörkret lagt sig sätts båten igång igen och vi börjar vår färd tillbaka till våra stugor där vi ska äta middag. Men på vägen åker ficklamporna fram för att spana efter kaymaner (en slags alligatorliknande reptil) och boaormar.
Exakt lika pranoida som när vi börjat turen tidigare under dagen glider vi fram på floden. Enda problemet nu är att det är omöjligt att se något över huvudtaget. Ramlar något ned på mig skulle jag därför aldrig kunna se vad det var. Myggorna äter oss sakta och vi stannar för att titta på en liten cayman. Precis som man har sett krokodiler och alligatorer på film såg den ut. Äntligen något som faktiskt är som på film i den här världen.
När vi börjar närma oss vårt hem kör guiden in oss i ett buskage. "Vad vill du visa oss?" frågar vi, men allt vi får till svar är "vänta!". Så vi väntar. Tills han berättar att det ska ligga en boaorm någonstans i busken vi just befinner oss i. Alltså visst att det är roligt att leva på kanten och med lite adrenalinruschar hit och dit ibland, men att mysa med en boaorm i dess buske är faktiskt lite för mycket te för min smak. Som otur (men mest tur) var såg vi aldrig ormen utan fortsatte istället tillbaka till våra stugor där middagen och våra sängar med tigerlakan väntade. Allt för att ladda upp krafterna inför morgondagens bravader. Mer om det senare. Nu kallar sängen.
Idita
Hej tuffa tjejer hur vågar ni i Drängsjön blir man lite rädd för en ofarlig snok har ni tänkt på det.Hur olika det kan vara i världen inte bara tänkt ni har upplevt det ni kommer att ha mycket att bearbeta när ni kommer hem till det trygga landet Sverige.Här är vackert nu även vädret.Hoppas ni får bra dagar i djungeln.PS var rädda om er puss o kram