LOLLAPALOOZA
Den 19 och 20 mars kom Lollapalooza till Santiago de Chile - och vi såg till att vara där. Tillsammans med ungefär 160 000 andra verkar det som. För er som inte vet vad Lollapalooza är kan jag dra en kort sammanfattning: festival. Massor ochmassor av människor som möts i en park för att umgås, gå på konserter och (trodde vi) dricka öl. Men icke sa Nicke. Det säljs ingen alkohol, märkte vi. Tur att vi är så roliga ändå då. Däremot fanns det massor och massor av god och bra (även vegetarisk!!) snabbmat - rätt dyr dock -, konstiga aktiviteter som företag höll i för att göra reklam och återvinningsstationer.
Skrev självklart på för en lite bättre värld.
En av de första konserterna vad Walk the Moon. Hur bra som helst live!! Engagerade och roliga och tokiga.
Efter det följde Of monsters and men - också helt otroligt bra - och Jack Ü (som vi egentligen inte gillar men vi behövde dansa för att hålla oss varma. Och vi dansade. Mest av alla.) för att sedan låta Eminem avsluta kvällen. Eminem var galet. Alla var galna. Och han var bra, det var han. Även om jag kan tycka att han är lite för mycket ibland. Tyvärr körde han mest nya låtar och de kan vi inte så bra. Men vadå, det är bara att dansa på ändå.
Dagen efter packade vi Idas nya jordgubbsväska full med frukt för att spara pengar (blev utskrattade vid ingången när de sökte igenom den för knark) och gjorde oss redo för en heldag. Vi började med att titta på ett gansk galet tyskt reggaeband - Seeed - som faktiskt var förvånansvärt bra. Jätteroliga live. Efter det såg vi Odesza som jag faktiskt inte alls tyckte var så kul. Men det är inte heller min musiksmak. Sen såg vi A-Trak och Marina and the Diamonds för av tillsist avsluta kvällen och helgen med Mumford and sons och Florence + The Machine. Och det var obeskrivligt bra. Helt galet.
Ida dansar så bra att det inte går att få på bild:
Och det var det. Fler bilder än så har vi faktiskt inte. Det vi däremot har är en zillion videos, som jag förhoppningsvis ska kunna göra något med. Så de kanske ni får se någon gång. Förhoppningsvis.
Nu är vi snart inne i april och då har halva tiden gått. Innan vi åkte minns jag att vi pratade om när vi skulle börja känna oss klara eller börja längta hem. Och min teori var att vid typ tre månader skulle allt börja lägga sig, extasen och spänningen, och vi skulle vara så vana vid det här att det skulle börja komma lite hemlängtan. Vi har ju trots allt aldrig varit hemifrån i mer än tre veckor förut. Nu är vi i alla fall vid den punkten, och helt fel hade jag inte. Men rätt fel. På ett sätt har vi vant oss. Man kommer in i det och det blir en slags vardag med rutiner. Sakar som kändes svåriga eller jobbiga i början är ingenting nu. Minns liksom inte ens när jag sist var på en toalett med tvål och visst - rätt äckligt - men det är ingen biggie ändå. Jag skulle däremot inte säga att alla bra saker blir en vana. Det är fortfarande jättespännande att vakna på morgonen och inte ha en aning om vad som kommer hända. Men absolut, det börjar växa fram någon slags saknad till Sverige. Inte hemlängtan, inte alls, bara en saknad. Maten framför allt, och kulturen till viss del. Jag saknar att kunna gå på gatan utan att bli kallad på som en hund (snälla, jag har leggins och fleece, vad exakt är det du vill med mig?). Jag saknar att inte ALLT handlar om pengar (Du betalar för bussbiljetten men sen blir de typ aggressiva om du inte dricksar han som sätter en lapp på din väska, han som lägger in väskan i bussen, han som stänger luckan, han som låser luckan. Alla ska ha dricks). Man blir less på vissa grejer som i början var spännande kulturskillnader. Men jag skulle inte säga att känner mig färdig. Jag vill inte hem, inte en endaste sekund har jag tänkt att jag vill hem.
Just nu sitter vi ute på landsbygden utanför Salta och väntar ut regnet som inte verkar vilja sluta. Vi har lite kvar att blogga men det får bli en annan gång.
Massa massa pussar från Vanessa
Ni är så duktiga på att fota och berätta vad ni gör så kul att följa med er på resan ha det bra puss