Huachachina
Efter varsin milkshake och en beagle to go från världens bästa milkshakeställe i Cusco hoppade vi på nattbussen som skulle ta oss cirka åtta timmar norr om Cusco till staden Ica. Denna resa blev vår första med camasäten istället för semicama så vi njöt av mjuka säten, tillgång till toalett och värme på bussen ända tills klockan slog elva morgonen därpå och det var dags att byta färdmedel. Buss blev till taxi och vi åkte genom öken och öken och sen lite mer öken tills vi efter en kvart kom fram till Huachachina. Rackarns peruanare att döpa allting till krångliga namn på H. Detta är en ypperligt liten by som rests kring en liten oas mitt i öknen. Här bor cirka hundra människor permanent men inte får invånarna en lugn stund för det. Varje år kommer nämligen tusentals turister till Huachachina för att göra de få attraktioner som finns att göra: tälta i öknen, åka jeep över sanddynerna och åka sandbording ned för dem. Så detta var det jag och Ned gjorde. Buggytour med sandboarding och HALLÅ vad roligt det var.
Vi upplevde en livs levande bergochdalbana när vår chaufför satte gasen i botten och körde upp och ned för sanddynerna. Sanden piskade i ansiktet, vinden grep tag i håret och magen vred sig av allt skratt som till hälften orsakades av turen i sig men den andra hälften av underhållningen stod den galna peruanska kvinnan bredvid mig för. Hon skrek som en nyfödd bebis och jag älskade henne. Bakom oss ser vi även en holländsk man som under hela turen hade en stor bit tuggumi på underläppen. Det var också något att skratta åt.
Lämnade in mitt cv när vi raceat klart och sen åkte brädorna fram. Vi började med det minst branta stupet och sen stegrades nivån två gånger. Den tredje gången hade hälften av gruppen fegat ur men jag och Vanessa som har himla mycket sug efter adrenalin skulle aldrig tacka nej till en möjlighet att svisha ned för ett sandstup på sin lilla mage, så vi högg tag i den lilla brädan och puttades sen ner.
När adrenalinmomenten var över och vi samlats i den lilla buggybilen igen åkte vi för att se solen gå ned över öknen. "Cuddlea med mig" sa Vanessa och där låg vi, två små flickor alldeles euforiska och utmattade i den stora peruanska öknen medan solen sakta började gå ned för dagen.
Efter två timmar var turen slut och vi började köra tillbaka till lilla Huachachinabyn där vi skulle äta lite pasta och sova en natt innan vi skulle fortsätta vår resa mot huvudstaden Lima med stopp i Paracas. Huachachina är inte så mycket mer än en dyr turiststad med få aktiviteter att göra men att se staden från vinkeln ovan var rätt fantastiskt. Det är bara en oas mitt i ingenstans. Det är verkligen en otroligt liten by som ni ser, så efter 20 timmar i staden kände vi att vi gjort vårt och var redo att hoppa på en ny buss och fortsätta vår resa norrut.
Idita