Inca jungle - dag 2
06:00. Solen har redan gått upp över den lilla tegelstaden Santa Maria när alarmet ringer. Tupparna sjunger till varandra och hostelduschen står iskall och väntar på någon som väljer att inte bojkotta den. Vi packar ihop våra få ägodelar - Ida hinner tappa bort något och hitta det igen - och beger och oss sedan mot frukosten. Fruktsallad, pannkakor eller ägg. Vi äter tyst, hela gruppen, medan vi långsamt vaknar. Framför oss har vi en lång dag av åtta timmars promenerande och vet inte riktigt vad vi ska förvänta oss. Men efter frukosten är det bara att bege sig. Santa Maria har redan vaknat och de turistgrupper som - jag gissar - bygger upp stadens ekonomi rör sig alla samtidigt ut ur den och längst med Urubambafloden. Över våra huvuden flyger små papegojor och vi plockar frukt från träden medan vi går.
När vi gått i någon timme börjar stigen klättra upp för bergssluttningen och in i skogen. Men den här gången är vi endast på några tusen möh och har återgått till att vara oss själva igen. Det känns fantastiskt att gå och inte kunna skylla sitt flås på något annat än ren och skär dålig kondition.
Vägen är inte tuff, och vi stannar minst varje halvtimme för att titta på plantager, frukter eller olika djur. Här - på en kokaodling - plockar vi varsina tre kokablad och sparar för att offra senare till Pacha Mama.
Kaffebönor! För er som inte tänkt på saken längre än att kaffe kommer från mataffären kan jag berätta att kaffebönor växer på buskar i små röda frukter. De är vita och slemmiga (och rätt goda att suga på, smakar typ melon??) innan de torkas och rostas och mals ner till det vi kallar kaffe.
Här torkas det kokablad.
Ytterligare stopp gjordes i något som kallades för aphusen. De är inte riktigt vad de låter som (vad de nu låter som), utan snarare ett hus där någon säljer dricka och Snickers och har en apa eller två fastkedjad medan tursiterna är där för att de inte ska sno massor. På det andra stället satt den här killen, Alfred (hemskt ledsen men jag lyssnade inte när de sa vilket djur det var. Släkt med marsvinet är han i alla fall!!), och även papegojan här under. Sen fick vi en kurs i peruansk matkultur (100-procentig choklad, majs i typ fem olika färger, tequila med en död orm i och juice på passionsfrukt fick vi smaka.
Sen blev vi inkamålade!
Och så kom vi in på Inkaleden. Som ni minns sedan tidigare sträcker sig den bra mycket längre än den biten vi gick under våra återstående 6 timmar, men så länge man har fotat skylten har man halva inne ändå tycker jag!! Det finns en populär turistattraktion, att "gå Inkaleden till Machu Picchu" (inte den vi gjorde). Den hiken sträcker sig över tre dagar och är INTE hela eller ens halva Inkaleden, men de vi pratat med som gjort den säger att det ska vara helt otroligt. VÄLDIGT tufft dock, så det är absolut ett mål att komma tillbaka vid någon tid i mitt liv då jag är mer vältränad och bocka av det på listan.
Sen offrade vi till Pacha Mama. Ett blad för varje värld - himlen, jorden och underjorden.
Timme sex eller sju. Lunch och kattungar.
Hundis
Vi fortsatte vår promenad en sisådär 5 km efter lunch. Färdiga var vi vid fem, då vi hade gått ungefär två mil totalt samt åkt linbana över en flod i en hängande metallkorg. Vår slutdestination var en grupp varma källor - även dessa var egentligen "varma pooler", men mycket finare än de förra. Där stannade vi i två timmar. Först badade vi och sen drack vi Powerade och apelsinjuice i baren. Vid 7 tog vi oss till kvällens viloplats. Här fanns inte heller varmvatten eller ens toalettpapper, så vi tog varsin raggardusch, hängde strumporna på vädring och gick för att äta middag med gruppen.
"Jag bjuder på piña colada" sa guiden, "och så ses vi på klubben om en timme". Jaha, visst, Carpe Diem sa väl vi och inte tackar man väl nej till gratis förfriskningar heller. Men så började en fotbollsturnering med barnen på gatan och vi blev försenade till klubben. Ida startade ett fotbollslag med tjejerna. "Tjejer kan! Vi vinner!" ropade hon med feministisk anda och blev uppläxad av barnen att det faktiskt inte handlar om att vinna, bara om att ha kul. Tji fick hon. Sen började en danslek och jag tvingades dansa med vår gruppmedlem från Sydkorea som inte sagt ett ord på hela turen, tills det blev läggdags för barnen och vi inte kunde undvika stadens så kallade "klubb" längre.
Se framför er en helt tom gata I ett blåvitt ljus från nattbelysningen. I hörnet sitter en hund med rävskabb och soporna ligger på hög. Där, i mitten, ligger "DISCOTECA". Deras skylt är ett cocktailglas i neon som bara lyser till viss del. Inuti är det tomt och dansgolvet lyses upp med ett epeleptiskt blinkande. Du beställer en mojito och när du dricker den krasar sockret som smågrus mellan tänderna på dig. Musiken är vad många brukar kalla för "vit" - med åttiotalsdängor och Danza Kuduro fyra gånger. Det låter fantastiskt, tänker ni nu. Ja, faktiskt. Himla fantastiskt var det. Vi dansade tills spöktimmen (Ida i alpackatröja - svettigt - och springbyxor) och gick sedan hem för att hinna sova några timmar innan nästa dags utmaningar skulle antas.
Pussar och kramar från Vanessa