Mancora
Perus stoltheter sträcker sig egentligen inte ner till kusten. Stränderna - i jämförelse med andra länder i Sydamerika - är inget att hurra så jättehögt för. Men efter alldeles för lång tid i bergen kunde vi inte låta bli att testa en till strandstad innan vi begav oss vidare till Ecuador; Mancora i norra Peru. Därför bokade vi in oss på ett hostel vid strandkanten med pool och bar och bestämde oss för att ha två riktigt lata stranddagar.
Dag ett inleddes med en tur till frukthandeln där vi spontanköpte en hel vattenmelon helt utan eftertanke. Vi tog en liten motorcykeltaxi ner till stranden igen (det är inte så lätt att gå omkring med en sjukilosklump i en plastpåse bara sådär), smörjde in våra linnebrännor och la oss för att ÄNTLIGEN få tillbaka lite av brasilienbrännan.
På en timme var 3,5 kg av melonen redan historia, våra fräknar något fler och solkrämen halvt slut. Och det var underbart. Vi begav oss tillbaka till staden - en liten och turistig stad - där Ida bestämde sig för att titta i varenda (...) turistaffär. Jättetrevligt, förutom att alla har samma saker. Och där kröp det fram en liten Lars Treser i mig, medan jag för femte gången tittade på samma tio olika saronger.
Till slut gav hon sig och vi tog oss tillbaka till hostelet där vi somnade framför poolen och åt avokadosmörgåsar och spelade Plump tills det var läggdags.
Dag två. Ja, vad ska jag säga? "Vi gör samma sak som igår" sa vi, tog vår återstående halva av melonen, våra saronger och gick runt huset för lite playa. Det var bara det att idag var melonen fermenterad. Och goldern retrivern som lekte i vågorna ville inte leka med oss. Och Ida brände tuttarna. Men inga sura miner för det, vi tog oss tillbaka till hostelet för lunch, donerade vår melon till en barbröstad hippie och placerade Ida i skuggan.
Såhär är det, jag har äntligen tagit mig i kragen och börjat skriva min bok jag så länge drömt om att skriva. På två månader har jag lyckats fylla ett helt block, och lilla rastlösa Ida kunde nog inte få fler myror i byxorna. Ni som träffat oss i mer än tio minuter vet att vi helst undviker att göra saker utan varandra (när Ida är i duschen för länge måste jag ibland gå och säga till henne att jag saknar henne så hon får komma ut) (att vi lyckats vara ifrån vår andra tredjedel - Mollie - så länge är ju en gåta). Den här eftermiddagen fick i alla fall Ida nog av att sitta och skriva och gav sig ut HELT ENSAM på staden. Det här är ett stort steg för oss, men det dröjde inte länge innan hon saknade mig för mycket och kom tillbaka med en klase vindruvor. Det är en äkta vän det <3
Kvällen bjöd på solnedgång över havet och några timmar i hostelbaren där det tyvärr bara spelades techno... Sen bar det av mot centrum för att ta nattbussen till Ecuador.
Nu när vi tagit oss till värmen har vårt problem med brist på uppvärmning av bussar försvunnit, och övergått till ett annat problem - de går tokiga på AC i stället. Med termometern inställd på 17 grader låg vi därför och huttrade i våra säten, till ljudet av chauffören och hans kompanjon som snackade skit och hade fest i förarhytten. Klockan tre kom vi fram till riksgränsen och slussades ut för att visa upp våra pass, och när vi kom tillbaka bad jag om lite högre värme och lite lägre musik. Det måste ha funkat, för resten av resan var det i stället 18 grader och musiken på ett snäpp lägre. Det blev altså ingen sömn den natten, men nu är vi i Ecuador och livet är en fest. Nu ska jag snöra på mig bikinin och göra Ida sällskap i poolen.
PUSS FRÅN VANESSA
Mina bästa <33