Tefas - Surfing i Montañita

Surfing i Montañita

Surfing är en aktivitet som kräver styrka både mentalt och fysiskt. Det innebär att utsätta sig för risker, så som starka strömmar, stora vågor och dumma djur som bor under ytan. En så enkel sak som att falla av på fel sida av brädan kan innebära att få den i huvudet eller en kallsup på multipla liter. Perfekt för oss, tänkte vi och bestämde oss för att förlänga vår vistelse i Montañita och boka in oss på surfklasser hos stadens surfbrädemakare Moreno.

Det finns vissa saker i livet som inte är som på film. En av dem (galoppera på stranden) har vi redan testat på under den här resan. Nu var det dags för surfing.

Dag ett. Ida fick snöret runt halsen. Jag fick brädan i huvudet mer än en gång. Ida tappade bikinin. Jag tappade bikinin. Ida råkade trycka sin rumpa i Morenos skrev. Jag fick fenorna på vaden. Och utöver det svalde vi så mycket saltvatten att vi ville kräkas, skrapade upp båda knäna och vaknade dagen efter med en träningsvärk så illa att vi inte ens kunde sitta ner. Men, det var bara att hoppa upp på hästen igen för dag två och tre.

Hur går det då? Jovars. Helt okej. Vi kan stå upp, ibland, och paddla och allt man nu behöver kunna. Det som fattas är träning, och just nu har vi hyrt varsin bräda i två dagar för att öva själva. Men det går lite bättre för lilla Ida än det gör för mig. Låt mig förklara varför.

Enligt Moreno är anledningen till att Ida har lite lättare för sig hennes kroppstorlek. Hon är liten och smal, medan jag är lång och - som han uttrycker det - "gordita" (småtjock/mullig/knubbis/you name it) :) . Första gången han sa det kände jag att det nog bara var att konstatera fakta. Han ville berätta varför jag hade det lite svårare för mig helt enkelt. Men tredje, åttonde och tionde gången tyckte jag det började bli lite långdraget. JAJA MORENO vi vet, typ.

Exempel:

"I morgon ska du få en annan bräda. Eftersom du är lite tjock"

"Ida, du är så vältränad. Vanessa är ju lite tjock."

Eller den här, en av mina egna favoriter:

"Ida, du måste använda magmusklerna mer", klappar lite på Idas mage. Sneglar sedan över mot mig, klappar mig på magen och skrattar.

Jag ler, nickar, och försöker tänka på fina saker. Och sen tar jag min småtjocka/mulliga/knubbiga kropp och min bräda för småtjocka/mulliga/knubbiga människor och försöker bevisa för honom att han haft fel hela tiden, att jag är en naturbegåvning frälst av havsgudarna. Lyckas gör jag inte alltid, faktiskt inte ofta alls, men det är ju roligt att ha något att skratta åt. Även om det nu är en själv.

När man gör sådana här saker är det ju lite kul att ta bilder. Men neee, sure bacon att vi skulle kunna ta sådana när vi surfar. Därför bestämde vi oss för att ha en liten photo shoot efter surfingen idag, lite för att visa hur det (inte) ser ut när vi surfar.

Men verkligheten är hårdare än så. I verkligheten är Montañita egentligen inte en jättebra plats för att lära sig surfa med sina vågor likt tegelväggar som slungar omkring oss. I verkligheten har vi trosorna fyllda med sand och skrattar inte ett dugg när vi för femte gången kastas av brädan och gör en 360 70 km/h någonstans mellan ytan och botten utan att veta vad som är vad. I verkligheten är brädan jättetung och det är skitsvårt att ens ta sig ut i vattnet. Att surfa, eller i alla fall att lära sig surfa, är inte som på film.

Att surfa ser snarare ut något såhär:

(Den här bilden är tagen efter en 30-minuters promenad från staden till vårt hostel med brädorna. Behöver jag säga något mer?)

Men jag måste ändå få ge lite cred till den här helt tokiga, svåra, jobbiga sporten. För den där känslan när man lyckas, när man ställer sig upp och hittar balansen och faktiskt åker med vågen hela vägen in till stranden, den är bra. Och aldrig har jag gjort något som är så kul att man inte ens tänker på hur otroligt utmattande det är förrän det är över. Visst satan är det svårt i början, men det är väl det mesta? 10 000 timmar säger de att det behövs, då har vi bara 9 992 kvar.

Gordita