Te Anau & Kepler track
Efter fem dagars slitande på vingården tog vårt kontrakt slut och vi åkte hem till vår kollega Bronnie för att ta hand om hennes gigantiska hund, kalvar, flasklamm och mördarkatt som varje morgon lämnat en lemlästad kanin i garaget åt oss att slänga ut. Jag skriver inte detta för att äckla, utan mest för att tigga lite sympati. Katten åt alltså upp kaninhuvudet och slet ut inälvorna och lämnade en nerskiten kanin som någon jäkla trofé från serien Dexter. Enligt mig låter detta oroväckande psykopatiskt och som ni kanske förstår var katten i och med detta vårt favoritdjur redan från början.
Vi bodde i Bronnies hus över helgen och blev alldeles överväldigade över att få duscha dagligen och sova i sängar och faktiskt kunna gå omkring inomhus. VARA inomhus. Gå på toa inomhus. Trodde aldrig jag skulle glömma bort den känslan men tydligen leder två månaders levande i bil en riktig glömskeförbannelse på den fronten. Dessa dagar måste ju såklart få räknas till några av de lyckligaste dagarna i mitt liv (förutom första dagen då jag drog kaninlotten...) så när vi laddat våra säng- och duschbatterier (som verkligen låg på minus 44) hoppade vi in i vår silvergrå missil och tog oss till Fiordland och turistorten Te Anau.
Som ni kanske ser var vägen mot Fiordland inte alls särskilt tråkig att åka på. Det är ju ett jäkla mirakel att det finns sådana här platser.
Jag hade sedan länge spanat in en aktivitet som jag ville göra i Te Anau, nämligen vandra Kepler track. Så när vi kommit fram till Te Anau hittade vi en liten skogsväg där vi ställde vår bil och parkerade för natten i väntan på att en ny dag skulle gry och vi skulle snöra på oss skorna och starta vår vandring.
I verkligheten är Kepler track en 3-4 dagarsvandring men för att inte lägga dyra pengar på boende längs vandringsleden och låt oss vara ärliga, slippa bära på en hel massa mat och kläder (vi är inte så starka som vi ser ut) bestämde vi oss för att dela upp vandringen i två dagsutfyklter istället. Första dagen skulle i och med detta innebära en hajk på totalt 8-12 timmar fram och tillbaka (bred marginal, jag vet) och ta oss upp till Luxmore hut där man helt enkelt vänder och tar sig tillbaka ned till parkeringen.
Och så var det dags. Vi packade matsäck och vatten och snörade på oss våra supersneakers och gick. Uppför och uppför och uppför.
Uppför berg och uppför trappor och uppför en hel del slingriga stigar och kom efter en del andningspauser och stretchpauser upp till toppen av berget med utblick över hela Te Anau och dess sjö och fjordar.
Vi åt matsäck och fick sällskap av en Kea fågel (den enda papegojafågeln som kan leva i alpinaområden och lever just i södra Nya Zeeland) som kom liiite väl nära för min smak.
Och så var det bara att börja färden ner. Allt gick otroligt bra tills jag insåg att vi antagligen aldrig kommer komma hem (till bilen alltså). Vandringsleden tog aldrig slut och vi bara gick och gick. Som tur var hade jag hittat en fenomenal vandringspinne så jag kunde lätt sjunka in i min roll som Gandalf och kände mig på så sätt ganska omöjlig att besegra. Så fötterna bara traskade på per automatik och någon fick ont i knät och någon var förkyld och någon hade kanske sträckt rumpan dagen innan (anonym person) och överkompenserade därmed de andra rumpmusklerna på den andra rumpan, eller hur du nu säger det. Ja, ni vet säkert hur kroppen kan komma att kännas efter en 8-12 timmarshajk.
OCH SÅ KOM VI FRAM. Av skulle skorna och vi lade oss utslagna i den gassande solen i gräset. Allt gjorde ont, men det gjorde inget för det regnade inte (till skillnad från alla sommarens andra dagar) och vi hade sett helt otroliga vyer och jag hade popcorn.